Jag tänker låna lite av er tid till något som gnagt länge. Ett inlägg som jag haft som utkast som inte skrivts klart och jag dragit mig för att pubcliera.Att blogga innebär ju att jag får räkna med att alla inte håller med mig. Att det jag skriver inte passar alla och vem som helst kan läsa och kommentera. Jag har gjort ett akvit val att dela med mig av delar av mitt liv. Jag väljer själv hur privat jag är, hur mycket jag lämnar ut och publicerar exempelvis inga bilder på min famlilj utan tillåtelse. Jag bloggar för att jag gillar det, för att det blir ett tidsdokument, en möjlighet för mig att titta tillbaka. Jag skriver för att det är roligt, för att det ger oerhört mycket tillbaka. Jag blir glad när det jag skriver uppmärksammas, när någon väljer att ägna tid åt att kommentera. Jag lär mig mycket av de som läser. Jag är också självklart väldigt glad att någon läser.
Jag har valt att inte ha något filter i mitt kommentarsfält mer än kommentarer äldre än 14 dagar som jag modererar. Av den enkla anledningen att jag förra året hade enormt mycket spamkommentarer. Vem som helst kan kommentera, utan något konto publicerar den som skriver anonymt men som oftast med sitt namn som avslutning. Trevligt tycker jag och tycker att det hör väl till vanlig vett och etikett oavstet om man håller med eller inte.
Eller?
Just den frågan funderar jag på mycket. Jag har under den tid jag bloggat fått en del anonyma kommentarer och mejl som en del gånger faktiskt sårat mig. Jag blev i somras ställd mot väggen i ett inlägg om en snitslad bana häromkring. Som jag tolkade det grundades i mitt byte av klubb som jag tävlade för. Jag gjorde två klubbyten nämligen. Det var första och enda gången valde jag att stänga ned möjligheten att kommentera vidare på det inlägget eftersom det i slutändan inte ledde till något. Jag har som oftast kunnat skaka av mig spetsiga kommentarer. Inte tagit det så hårt. Jag är ju att det kommer förr eller senare. Där och då kändes det som bägaren rann över.
Det var i grunden inte just texten i kommentarena i sig själva som fått tankarna att snurra. Det är snarare att en del av kommentarerna har ungefär samma ton som jag tolkar (rätt eller fel vilket jag aldrig får reda på) är skrivna av en och samma person. Vem den personen är har jag inte en aning om. Men den personen har lagt ned mycket tid att ta reda på saker, skapa sig uppfattning och sedan gjort det till sin sanning. Uppenbarligen en engagerad person. En person som jag säkerligen har mött på vägarna, på stigen, på Ica eller varsom helst. En person som inte gillar mig. Som har fått mig att dra mig för åter gå med i cykelklubbar i stan etc. Det fick mig att dra mig för att cykla, inte våga heja som jag brukar när jag ute och cyklar. Anonym?
Så sträckte jag på mig och tänkte att vad fan ska jag bry mig för? Jag kan inte ägna tid att vara paraonid och rädd.
Jag vill ju förklara eventuella missförstånd för jag är så som person. Vill kunna bemöta på ett bra sätt och kritik är inte alltid dumt. Men det är svårt att ta anonyma kommentarer på allvar och ta till sig kritik när den andra personen inte törs skriva sitt namn.
Det är som att prata med tegelväggen utanför. Jag förstår inte varför det inte går att stå för det man skriver och tycker.
Om man inte kan det finns det väl ingen anledning att ens bemöda sig att skriva? Eller tänker jag fel? Vad är då syftet egentligen? För mig känns en stark åsikt utan sitt namn enbart fegt.
Men rädslan för anoyma spetsiga kommentarer gör att jag faktiskt drar mig för att skriva om vissa saker. Får en liten orolig känsla i magen när jag ser att mina inlägg har fått en kommentar. Framförallt om jag skriver om något cykelrelaterat häromkring, något mer privat som känns viktigt eller som "vältränad utan magrutor-lägget" som senast fick en sådan kommentar.
Häromdagen läste jag Elnas
inlägg om Magnseium vilket hade fått en kommentar, en kommentar som Elna bemötte på ett riktigt bra sätt. Likadant där, en person som väljer att inte med sitt namn stå för vad den tycker.
Petra Månström som driver Maratonbloggen är duktigt att bemöta detta. Hon får vad jag förstår rätt mycket skit i bland. Det senaste inlägget kring detta på hennes blogg var
detta.
Varför är det så här?Är det för att det är så lätt när man inte behöver se personen i ögonen? Är det för att man glömmer sitt namn? I verkliga livet skulle det se rätt dumt ut om vi drog en plastäck över huvudet när vi ger kritik, undrar lite spetsigt över något eller bara vill spy lite galla?
Jag är inte ensam om det här och är ändå rätt förskonad från internettroll. Det är jag glad för. Men det finns så många andra som dagligen får massor av elaka anonyma kommentarer. Ett par ord i ett kommentearsfält kanske inte ser så mycket ut för världen men det är en människa med känslor som ser det. En människa som många gånger mår dåligt av det. Varför glöms det bort och varför är det ok att bete sig illa?
Hur tänker ni?
