Det här med skidåkning

är alldeles förträffligt härligt. Bra träning och en naturupplevelse.
Som i går kväll när vi tog ett varv i Katrina med pannlampa. 8 km skate som gav lite extra energi.


Eller som i förmiddags när vi vallade blåextra och snurrade runt på Katrina i 16 km. Jättefina spår och nästan lite sol på himlen.



Men det kan också vara lite läskigt.
För mig som är lite mörkrädd. Det blåste lite i kväll när jag modigt skejtade i väg. Sedan lät det mycket i skogen och var väldigt mörkt bakom mig. De där 11 km gick fort. Men fint var det.


Sen är det skitjobbigt också. Speciellt när kroppen ännu inte vant sig att det inte är en cykel som framförs.

På cykeln behöver jag aldrig tänka aktivt på att trampa. Det sker liksom av sig själv. Som cykeln och kroppen är ett oavsett om kroppen börjar bli trött.

Det är inte riktigt så på skidor om vi säger så. Nu när jag lär mig att skejta finns det inget ett med kroppen. Jag vill ju hemskt gärna att det ska se ganska bra ut. Tror att det gör det i bland och blir oerhört stressad när jag passerar andra skidåkare. Hur tänker dom, tänker jag. Där passerade dagens sprattelgubbe kanske. Eller så tänker de ingenting.
På de klassiska skidorna (rätt fränt att benämna dem så nu när jag två olika sorters skidor) är jag lite mer graciös. Jag börjar närma mig den där känslan att kroppen vet vad den ska göra. Så länge som jag inte är för trött eller att det är tidigt på säsongen. Som nu. Tänk ben, tänk att trampa ned, glid och upp med blicken lite. Så pratar jag tyst med mig själv. Jag känner mig rätt stark nu, ungefär som jag brukar göra i slutet av januari. Det bådar gott.

Men sprattelgubbe är jag fortfarande på skejtskidorna. Men jag övar och övar. Tar gärna rygg på någon annan och härmar rörelserna. Det är lärorikt. Så gjorde jag ofta förut när jag körde mig att åka längd.

Väntar ni på cykelinlägg? I morgon kväll tar jag mig an kompiskampem hemma på trainern. Det blir garanterat ett svettigt inlägg med wattsiffror.