Ränneslättsturen 2013-racereport

Det gick ju inte som jag hade tänkt mig. Jag som tänkte ta revansch på fjolårets väggning och köra det bästa jag kunde. Efter Orsabajken där det gick så bra hade jag en känsla av att kunna köra riktigt fort. Dagarna innan var jag trött och hängig och inte i riktig form. Ni vet ju hur det slutade. Trots allt putsade jag min tid rejält med en bättring på 30 minuter. 

Även om det inte känns så där jättekul blir det en racereport ändå. Den långa versionen i vanlig ordning. Sammanfattning sist som vanligt.

Jag sov lite knackigt i friggeboden till stuga och vaknade lika trött som jag var när la mig. Halsen kändes lite tjock och jag hade huvudvärk. Funderade vid frukostbordet hur jag skulle göra, starta eller inte starta. Med Lida i färskt minne och den ångestkänslan ett DNF förde med sig var att inte starta nästan uteslutande. Jag tänkte på sammandraget och vikten av att köra Ränneslätt för att ha en chans på totalen. Hasse fick känna lite i pannan och konstaterade att jag inte hade någon feber.
Vi gjorde oss i ordning, nålade nummerlappar och packade fickorna med gels. Ute var det uppehåll, skönt tänkte jag. Rullade förbi Andreas och Yvonne och önskade dem lycka till innan vi cyklade ned till starten. Det kändes trots allt lite bra i kroppen, förväntansfull och laddad.
Nere vid starten var det rätt tomt i fållorna och jag la ut cuben längst fram som vanligt. Vi strosade runt en stund och försökte ladda upp. Det hade börjat duggregna men klarnade så småningom upp. Hade räknat med ett rejält lerrace och jag var glad att jag hade mina grova rocket ron-däck på.

Inför starten var jag inte så nervös och hade bestämt mig att ta det lugnt i början och inte rusa. Ut ur Eksjö kändes det som alla hejdade sig till skillnad från i fjol när det blev tjurrusning. Jag la mig bakom Linda Meijer och rullade. Redan här kände jag att det skulle bli en tung dag. Det fanns ingen ork i kroppen och jag hade svårt att få åt mig luft. Hängde dock på rätt fint en bit innan jag fick släppa Linda.

Så fort det började luta uppför tog det stopp i kroppen och jag fick syra i låren. Kollade på pulsen som låg högre än vad som det kändes. La mig på rulle på en annan tjej i min klass, Sanna och gick så småning om henne. Försökte att ta det lite lugnt med tanken på att hålla hela vägen och försöka att inte tappa så mycket fart mot slutet.

I en liten uppförsbacke kändes det inte i bra i kroppen, vi hade inte ens åkt en mil. Jag blev passerad av grymma Sandra Backman när jag precis ställde mig upp vilket jag sällan gör i grusbackar. Hon peppade mig och jag orkade inte svara. Borrade ned mig och försökte hålla tempo.
På första stigarna stockade det sig snabbt. Jag smet om och höll ändå skapligt tempo och tappade ork och kraft så fort det blev platt. Där som jag vanligtvis brukar köra fort. Jag funderade på vad som var fel, varför jag kände mig så sliten så tidigt i loppet. Längtade efter stig eftersom det lättade på något konstigt sätt.

Passerade första depån som tredje dam, tog gels regelbundet och försökte hålla god fart. Ränneslätt innehåller en del branta korta stigbackar som man får springa uppför om man inte har tur att ha fritt framför sig, vilket inte jag hade. Det gjorde ont i benen och pulsen rusade. Underligt tänkte jag.
Här någonstans började bröstsmärtorna komma krypande och jag fick allt svårare att få åt mig luft. Tänkte att det ger med sig. Sänkte farten uppför för att "spara" mig och försökte att köra lite snabbare på platten. Att försöka jaga i kapp de två framför mig var lönlöst. Tänkte försöka hålla de andra bakom mig. På stigarna kunde jag återhämta mig men höll inte samma fart och gjorde små dumma misstag. Försökte att nyttja rullen så fort jag fick chansen att ligga bakom någon. Drack regelbundet för att inte få väggningskänslan.

Så kom Hasse upp bakom mig någonstans efter andra depån tror jag. Jag sa något i stil med att jag inte mådde bra och försökte hänga på. Det gick bra och kändes skönt att ha honom framför mig. Vi rullade på rätt fint medan smärtorna inte avtog och jag blev allt oroligare. Vad gör jag tänkte jag. Värt det? Tappade honom på ett stigparti när en kille framför mig ramlade.

Sen började det gröta i hop i sig i huvudet. Jag fick mer ont och allt mindre ork i kroppen, kände inte igen mig själv alls. Tänkte att det blir ingen Mörksugga och om detta var slutet på Långloppscupen. Funderade på varför jag kände mig så sliten och ut form trots att jag tränat bättre än i fjol och ännu inte kört så många lopp denna sommar. Funderade varför jag varit så "tung" i kroppen under våren och inte fått ut kraften ur kroppen när det väl gällde. Ångrade att jag startade och började bli riktigt rädd.

Lånad bild av Oscar CruusEn rätt sliten och trött Helena i slutet av banan.

Tror ni jag funderade på att kliva av då? Nej, helt jävla idiotiskt rent ut sagt. Pannben i all ära men inte alltid bra så att säga. Jag fortsatte, lite snabbare när det var stig och löjligt långsam på vägen. Tappade alla potentiella rullar jag försökte hänga på. Någon hejjade på mig och körde om och jag hann inte reagera på vem det var. Du Jimmy Bergman?

Ville gärna hålla min tredje plats till mål, tänkte att det skulle va rätt kul ändå att få stå på pallen. Fast jag förstod att jag nog skulle tappa rejält mot slutet. Njöt lite av de fina stigarna och vågade ligga på utför. Tyckte att jag åkte bra så länge jag inte var tvungen att pressa mig.
Vid ungefär sex mil började kraften sina helt men med en annan känsla än i fjol när jag väggade. Med en mil kvar av loppet kom jag i kapp Hasse som fått känna på hammaren. Peppade honom och låg bakom innan jag gick om när han fastande bland rötter. Förstod någonstans att jag nog hade en dam tätt bakom. Gå om tänkte jag, gör det bara. Jag hade huvudvärk, yrsel, såg suddigt och vinlgade på cykeln.

Precis när stigen vid 5 km kvar till målet övergick till väg smet Linda Olsson (heter du så) om, sa något om att det inte var långt kvar. Hon drog som en avlöning och jag kunde inte hänga på. Valde inte heller att prova för nu var det en kamp att cykla.
Andreas gick om och frågade hur det var. Mår inte bra svarade jag. Trampade vidare, räknade minuter tills jag skulle få kliva av och sova. För det ville jag, sova länge. Mådde illa och kunde inte få i mig sportdryck. 4 km-skylten kom, folk passerade mig och jag väntade bara att nästa dam skulle komma. Sket i vilket. 3 km, långa långa km, bröstet tjockt och smärtsamt och nu ville det inte ge sig som innan då det släppte om vartannat.

Sista lilla utförsbacken som i fjol var lerig och hal var fin och jag rullade försiktigt ned. Inte långt kvar nu, 1 km, över en bit gräs, upp i parken och över mål. Kämpa, kämpa.
Trampade in i parken och kom inte längre än över mållinjen innan en funktionär tog hand om mig. Jag bad om sjukhustältet och kom ett par meter innan var slut. Resten vet ni.

I efterhand skulle jag ha brutit, eller inte ens startat. Nu hade det inte spelat någon roll för jag hade redan tidigare stressat min kropp för mycket innan. Den var för sliten av alla gånger jag inte lyssnat och trott att det skulle gå. Jag hade sluppit befinna mig på sjukhuset, hade sluppit vara sjukskriven en vecka i alla fall.
Det blev ingen afterbike i vanlig ordning. Jag fick en paj och en macka vid halv åtta uppe på avdelningen efter lugnröntgen och ultraljudsundersökningar.

Troligtvis den godaste pajen jag ätit i hela mitt liv efter mitt livs skönaste dusch. Det tog ett bra tag innan jag fått av mig all lera och smuts. Det sätter sig fast rejält när man inte tvättar av sig direkt.
Fick som sagt lämna sjukhuset igår om jag lovade att ta det lugnt. Egentligen ville de behålla mig med tanke på att jag bor så långt bort. Jag ville bara hem, till Östersund och till Cissi.
Trodde väl att jag var rätt pigg ändå men fick stanna ett par gånger och vila när vi gick till apoteket. Lätt att vara kaxig i en sjukhussäng.
Vi bestämde oss för att åka till Rättvik och stanna över där och sen åka vidare hem dagen efter. Vi kom i väg sent från Eksjö och passade på att stanna i Motala för lite fika. Glass i hamnen. Mysigt, ger en del fina minnen från alla Vätternrundor. Landade sen i Rättvik rätt sent.


I dag mår jag lite bättre, har fortfarande ont så fort medicinen slutar verka. Jag får inte anstränga mig men får ta promenader. Men de känns, jag blir anfådd och trött. Jag som annars har grym kondis, känner mig som ett par 50 år äldre. Nåväl. Jag är nog tillbaka så småningom!

Sammanfattningsvis
Regnet som utlovades kom aldrig vilket gjorde banan fin och skapligt torr. Ränneslättsturen innehåller (enl arrangörerna) mest stig av långloppen och det känns. 7,8 mil är långt och det gäller att hushålla med sina krafter och köra smart. Deltagarrekord gjorde det lite trängre på banan än året innan och det blev lite stockningar här och var.
Det är en fin bana utan långa backar, vilket jag hellre har än korta branta som man måste hoppa av i bland. Fina relativt enkla stigar gör att banan inte är så teknisk men dock krävande. Fint uppmärkt och svårt att köra fel. Märkningen borde fler ta efter! Trevliga funktionärer och bra service både i start och mål. Jättetrevligt med önskelåtar i starten :-) Och på tal om start så är även Eksjö exemplariskt här, alla har full koll på fållor och ordning och reda. Sådant gillar jag.
Gillar man stig och långa lopp är Ränneslätt ett man ska köra. 5 av 5 till loppet.

Erfarenheter
Däcksval - körde som tidigare på Rocket Ron fram och bak. Fungerade mycket bra. Jag har kört mig att köra på dem och gillar dem! Bra grepp även i leriga partier och fint rull! Kanske tappar jag lite när det är torrt men det är så lite. Slanglöst är fina grejer!
Uppladdning - Såg till att äta ordentligt och ha med mig mer i fickorna denna gång. 3 liquid och en gel. Rent energimässigt funkade det fint!
Pannbenet -Vad ska jag säga? För tjockt.
Teknik -Jag är duktig nu. Åker så mycket snabbare på stig och fixar stökigheter som de andra duktiga åkarna! Slit ger resultat. Kan inte längre enbart förlita mig på min styrka på väg.
Cykeln -Sadel höll och den går som en klocka! Funderar dock på om jag sitter lite lågt. Ser nästan så ut på bilden ovan. Cykeln har också gjort mig snabbare överlag. Tror jag tar igen mycket på att ha en lätt cykel uppför eftersom jag inte väger in på flugvikt.

Tillslut så putsade jag min tid rejält från förra året. Jag åkte in på 3,49 timmar vilket var 30 minuter snabbare än i fjol.Snittet på 20,4 km/h. Jag tog en fjärdeplats. Det var inte så långt upp till 1:a platsen, 16 minuter. Att jag ens orkade prestera det jag gjorde är i efterhand lite obegripligt. Jag tappade det mesta på slutet. varvtiderna visar det tydligt. Uppenbarligen besitter jag rätt mycket kraft i kroppen, synd bara att jag inte kan förvalta det på rätt sätt detta år. Jag vill för mycket helt enkelt.