Långloppscupen 2013 -epilog

Det var med samma pirr i magen som första gången vi anlände till Skövde för säsongspremiär. Nu hade jag mer rutin och visste vad som väntade. Cissi hängde med denna gång vilket var extra roligt!


Jag hade också satt en alldeles för stor press på mig själv och det blev mitt fall. Jag hade inte heller "kört" in mig på min nya cykel ordentligt och gjorde det stora misstaget att pumpa mina slanglösa däck för hårt. Jag kände mig dock stark under loppet och känslan att klara de tekniska bitarna så mycket bättre var härlig! Fortfarande fånigt feg att åka utför och tappade massor när jag stod still i en nedförsbacke. 

Jag åkte in på en fin fjärdeplats, inte alls långt i från ettan. Jag hade runt tio minuter ned till femte dam. Men jag var så besviken på mig själv. Ville inte köra något mer lopp och tänkte lägga ut cykeln till försäljning en kort stund. Jag hade också en konstig känsla i kroppen, trött och täppt-skyllde på pollen.

Med stor revanschlusta taggade jag till och körde Långa Lugnet son en furie. Allt stämde bortsett från en fånig miss att tro att jag inte kunde hänga på en tjej som jag kom i kapp.
 Jag rullade in på en tredje plats och var lycklig. Bara ett par minuter från ettan och kom under tre timmar på den tufft kuperade banan. Även här kände jag mig konstig, varför jag inte fick den kraft som  fanns i kroppen var frågan som spökade. 

Till Lida Loop kände jag mig stark och träningspassen innan hade gått bra. Det var med stort självförtroende jag åkte ned till Stockholm. Lida var och är en av mina favoritbanor. Nu jäklar tänkte jag. Och bra gick det tills min sadel lossnade och jag hamnade längst bak i motionsfältet efter knappa milen.

Jag gjorde något som jag aldrig gjort förut- bröt ett lopp. Deppade lite men kände ändå att det var rätt just då. I stället för en medalj fick jag med mig en karta från en funktionär. Så här i efterhand ett minne det med. 

Jag var inne i ett flyt nu och körde racer fortare och bättre än innan, lyfte mig tekniskt på Mtb:n och började lära mig att köra utför. Jag kunde vara med och fightas på riktigt. För att bryta av ställde vi upp i Orsabajk'n på midsommarafton. Hela familjen i samma tävling! Cissi imponerade med att våga ställa upp och köra jättebra!


Jag körde in på en fin andra plats bakom Kajsa Snish och pallen bestod av tre IK Jarlare. 

Mindre bra var att jag ställde upp lite krasslig. Tänkte att det nog inte var så farligt.

Så kom Ränneslättsturen. Målet var att inte vägga, köra smart och stå på pallen. Det fanns i mig, inte en omöjlighet. Under veckan hade jag känt mig lite krasslig och slö. Trodde det var det vanliga nojjadnde inför tävling och skrev ett blogginlägg om hur löjligt det var att tro att jag var sjuk. På tävlingsmorgonen postade jag en instagrambild med en rätt glansögd version av mig själv. Hade en tjock känsla i halsen och mådde inte så bra.

Det blev 7.8 mil med smärta i bröstet, yrsel och ångest på riktigt. Vad i helvete höll jag på med? Gav jag mig? Nej. Jag låg på en tredjeplats till det återstod 5 km och önskade att nån kunde gå om mot så jag slapp prisutdelningen och fick sova. Det slutade med en 4:eplats, sjukhus och träningsförbud. Kom lindrigt undan med en hjärtsäcksinflammation. Ett högt pris för min tjurighet och framförallt dumhet. Där slutade min långloppssommar på ett sätt. Ändock hade jag kapat min tid med 30 minuter från året innan. 

På Mörksuggejakten agerade jag support till dottern och Hasse. Jobbade som funktionär och njöt ändå av långloppscirkusen. Vilade och promenerade i den mån jag orkade.

Fick hejja fram Cissi som körde Lilla Suggan och Hasse som gjorde ett jättefint lopp! Det var minst lika roligt och en rolig erfarenhet!

Efter läkarbesök veckan innan Finnmarksturen fick jag klartecken att börja träna igen. Hade tappat en del av min form och insåg att de återstående loppen inte skulle handla om att jaga placeringar. När Finnmarken gick av stapeln bangade jag ur på grund av vädret. Lallade i stället omkring i jarlsspåren med Hasse och upptäckte nya fina banor! 

För att testa formen inför Bockstensturen körde jag och Hasse Åsarna MTB challenge, ett tufft lopp på 2,8 mil där jag kom in på andra plats av tre damer.
Insåg att jag var långt i från bra form. Tvekade in i det sista att köra i Varberg.

Men det är så himla svårt att avstå ett lopp. Jag kände mig pigg och kry och bestämde mig för att lämna allt vad ambitioner hette om att placera mig bra. Bara njuta av den sista tävlingen för säsongen. Bara njuta av att få cykla, se folk och hålla benen i gång. Lägga ut hojen för sista gången i långloppsfållan.

Alltid längst fram, alltid retar det någon!

Det lyckades bra, väldigt bra tills det att jag punkterade och gjorde det största misstaget av alla i tävlingsammanhang. Att inte ta med mig grejer att fixa punkan med. Att inte innan provat att kränga av ett tätat däck. Jag lärde mig i alla fall något av det. Jag var ruggigt stark under loppet och kunde ge damen som gick i mål som andra en chans. Jag var starkare bitvis och bara åkte med. Det stärkte självförtroendet.

Tanken var sedan att köra höstrusket i Sundsvall men vi hoppade det. Jag var inte hundra kry och Hasse likaså. Vi ville inte åka hela vägen ned för ettt par ynka mil. I stället tog vi med oss Cissi till Storulvån och introducerade henne i riktigt fjällcykling. Det kändes bättre.

Jag lärde mig massor denna sommar, den hårda vägen. Sjukdom och tävling eller träning hör inte hop. Pressen är min värsta fiende och det är bara jag själv som kan göra något åt det. Jag siktade högt och föll pladask men lyckades ändå göra så bra i från mig. De lopp jag genomförde kapade jag tiden mycket på. Jag hade mer tävlingsvana och körde mer taktiskt även om det det har mycket kvar att önska.

Träningen under hösten/vintern och våren var bättre än året innan. Här är siffrorna iof från november till och med augusti. Det blev mer kvalite i passen och mindre lull lull. (Siffror bortsett från tävlingarna).

• 55 pass MTB. Varierande mycket, mycket teknikpass och framförallt längre distanspass. 
• 19 pass landsväg. Nästan enbart distanspass, några riktigt långa. 
• 63 spinningpass. Merparten mina instruktörspass. 
• 34 (!) pass trainer vilket var obefintligt inför första säsongen! De passen gjorde mig bättre helt klart och jag hade ett större försprång inför sommaren som kom.