Quantcast
Channel: Helena Enqvist- Hon som cyklar lite
Viewing all 795 articles
Browse latest View live

Skitig påskcykling med Dala-feeling

$
0
0

Älska våren....framförallt tvätten efteråt.
Det var ett tag sedan vi sprätte omkring här i hjärtat av Sverige. Jag hade hoppats på att det skulle vara bart och isfritt på stigarna. Det var det inte. Men grusväg och asfalt behöver inte vara tråkigt det heller. Hasse ville visa en fin runda han körde på crossen i höstas. Över Ovanmyra och Nedre Gärdsjö. Kört på´t bara tänkte jag.
Det började med lervälling efter grusvägen mellan Springkällan och Västannå. Så där härligt skitigt att växlarna knorrade och ansiktet blev fullt av prickar. Det var också längesedan. Benen var inte sprättiga. Det var också längesedan...ja ni fattar.

Västanå, en liten by med röda stugor. Mycket Dalafeeling.
Ett styckte skitig och vurpad sambo.
I Ovanmyra cyklade vi förbi en gammal mack. Enligt Hasse en installtion. Ett roligt inslag så där ute mitt ingenstans. Jag passade på att fota cykel mot mack, fasader och bensinpumpar. Det blev ganska många bilder. Ni slipper se största delen av dem.
Happykorrekt? Knappast. Ren cykel? Knappast.
Caltex? Jag är för ung för att minnas det. Det fanns nog inte ens när jag föddes.
Lite påfyllning...hade varit bra.

Är inte alla stup livsfarliga? Jag bara undrar....
Vi rullade förbi ett kalkbrott innan vi kom ned på 301:an igen. Tanken var att åka över skogen hem men det såg för isigt ut. Det blev tempo längs landsvägen tillbaka till Rättvik. Jag är ju seg i starten och ungefär en mil från hemma fick jag upp farten och hängde till och med av Hasse. Nu ska väl tilläggas att han inte fick upp kedjan på största drevet och hade en kadens runt 170 men ändå. En avhängning är ändå en avhängning. Jag är stark när jag får mata så där även om det går uppför. Nu fattas bara att trimma fram ett par sprättiga starka ben.

Det var en trevlig liten runda. 33 km stannade Hasses klocka på. Min egen tappade bort 2 km. Vi blev skitiga och trötta. Hasse lite blåslagen. Kan tänka mig att den här rundan är vacker sommartid och när det går att lägga in lite dala-tallmo-stig. 

Nu är det snart dags för traditionsenlig laxpudding. I Gustavssonska hemmanet ätes detta alltid på långfredagar. Min tradition vad gäller långfredag som barn var den långa väntan på påskägget som skulle komma på påskafton.

Cykelfika kräver lite övning

$
0
0

Fröfrasse på Siljans konditori i Leksand. Satt fint.
Det finns två saker som jag glömmer under vintersäsongen när det mest bedrivs skidträning. Nämligen:

* Att medvind oftast följs av motvind om man ska hem igen. Därför bör cykling i medvind bedrivas med lite sunt förnuft. Allstå inte likt kor på grönbete köra skiten ur benen i 28 km även om det går både upp och ned. DET betalar sig sedan. 
Att cykelfika kräver lite övning. Inte att öva sig att fika så mycket som det går utan att fika lagom för att kunna cykla vidare efter intaget fika. Sådant som jag så väl vet är nödvändigt för att inte magen ska få ett spel. 

Medvinden hade vi från Rättvik till Leksand när vi i hög fin hastighet blåste genom Tällberg. Jag trummade på i tät hög på livet och av farten. Attans vad mtb:n går att få upp i höga hastigheter tänkte jag. Mysigt. Jag visste förvisso att det skulle bli lite motvind hem men vaddå? Det gick ju så snabbt.
Ännu en röd-stuga-dalarna-bild. Trevliga Tällbergsbacken.

Strandpromenaden till Leksand. Ett kärt återseende.
För att lugna mig lite så svängde vi ned till Siljansbadets camping. I mitt tidigare campingliv bodde vi ofta där på somrarna. Det var innan mitt cykeliv och när Cecilia var ett litet barn. För att klämma in lite rörelse brukade jag springa längs med Siljan in till Leksand. Så här efter 10 år var det lika fint som jag mindes det. Det blev lite fin mjuk cykling. Nästan som stig och jag tryckte på och fotade lite emellanåt. Hasse tyckte crossen kom till sin rätt där. Förstår honom. Han åker runt på dubbade däck.

Så var det här med fikat. Något som jag inte lyckades med. Vi stannade till på Siljans konditori i Leksand där vi mötte upp svärfar som kom med bil. Eftersom jag var så där jättehungrig beställde jag en redig smörgås och toppade med en fröfrasse. Det hade fungerat fint om jag skulle ta bilen hem inte cykeln. Hasse drog upp ett rejält tempo ut ur Leksand och mot Lima. Vi hade planerat att åka över Södra och Norra Lindberg via Söderås och sedan ned till Rättvik. På pappret rätt kuperat. I verkligheten kuperat.

Jag hade sega ben och svårt att få i gång kroppen. När vi närmade oss Torrberg och en rejäl stigning började jag få ont i magen. Rejält ont i magen. Mackan och fröfrassen låg som en klunp och dallrade. Jag försökte att hålla humöret uppe men ville helst ringa efter skjuts. Motvinden var tung och det gick långsamt uppåt. Vi har åkt till Norra Lindberg en gång på racer, aldrig mer sa vi då.
När vi äntligen nådde Norra Lindberg och högsta punkten var jag slut. Fika lagom nästa gång helt enkelt. Ät inte som om det vore den sista dagen i mitt liv. Det kan jag göra när jag kommer hem.

Rejäla stigningar på slutet...i motvind.
Men det var en fint tur. Dalarna är vackert och vädret var soligt än om blåsigt och kallt. 2,5 timme på cykel kändes fint. 51 km är den längsta sträckan den här våren. Ingenting egentligen men milen är inte viktiga för mig. Tiden är det som räknas och varför stressa?

Mörksuggejaktens första backe...

$
0
0

On the top of Rättvik bör fotas med cykel ovan huvud.
...är lika brant som i fjol. Jag har checkat den åt er. Vill bara meddela att den inte har planat ut något. Lika hemskt mjölksyrig och tokjobbig som alltid. Jag sa i något svagt ögonblick häromdagen sa att det skulle vara kul att cykla upp dit i påsk. Någon (läs Hasse) tog fasta på det. Som en sista urkramning av chockade vårcykelben denna påsk flåsade jag mig upp.

Efter 4 minuters uppvärmning var det bara att kötta. Det gick ju jättefint tills jag var på väg åt fel håll. Låg före Hasse och allt. Tappade lite försprång och vid andra felåkningen tappade jag helt de metrar jag lyckats ligga före. Förvisso tog jag igen en del i sista knäppan upp men lyckades inte ta hem segern mellan Enqvist och Gustavsson. Får skylla på att jag blev lite harig när den sista biten var täckt med snö och is.

Trots felåkning och vinterväglag sista biten var jag endast 41 sekunder långsammare än mitt snabbaste jag på suggan i fjol. Jag var faktiskt snabbare upp sista strava-segmentet än jag någonsin varit. Starka aprilben? Hoppas att de här benen kan utvecklas ännu mer under våren. Det hade väl varit gött jag tycka.

Jo föressten har vi hängt på möbelfirma i dag. Svärfar ska uppdatera sängparken. Rätt lagom syssla att hasa omkring så där en påskdag. Hasse visade oanade talanger när han posade så snyggt(?!) i en svindyr säng.


Jag hittade 3 stycken supertrendiga och köp, köp,köp smoothiesburkar. Köp köp köp kom från dottern när jag messade vad jag sett. Eftersom jag vann hela 60 kr på en trisslott i går och burkarna går på 75 kr kan det tänkas att jag svänger förbi i morgon. Om inte annat för att smöra lite för dottern.

Tydligen det hetaste man kan ha i hemmet om man får tro 15 åringen.
Nu väntar helstekt lamm med min grymt goda pärgratäng. Är det något jag är bra på är det just potatis i ugn. Lammet står Hasse för. Det bjuds ett gott rödvin till och sedan väntar ostbricka och diafilmsvisning. Det är trevlig här i Rättvik.

Timehop ett år sedan - kanske inte slut på skidsäsongen?!

$
0
0



För ett par helger sedan bloggade jag om skidsäsongsslut. Lite vemodigt kändes det då. Nu gjorde vintern ett par återbesök även här i Östersund. I Storhogna ligger snön kvar.

Timehope påminde mig om ovan bild. En av fjolårets finaste turer på fjället. Varmt och soligt. Bränna på näsan och underställ på fjället. Det var då ett par helger innan påsk.

Den här lilla påminnelsen fick hjärtat att hoppa några extra slag av förväntan. Det kan banne mig bli skidåkning till helgen igen! Jag har ju gjort säsongsskifte och cyklat som en tok. Benen lär ju undra om jag är riktigt klok som ber dem att skejta till helgen.

Fredag snart? Tur att det är kortvecka, då går det fort.
/skidnörden

Tisdagspeppen- Spanien, trendiga muggar och fullbokad spinningklass

$
0
0

Hurcillo. Den där ina lilla byn med gott kaffe precis där vägen svänger där nere!

Om exakt tre veckor har vi rullat vår första tur. Troligtvis runt Rebate. Vi sitter med all säkerhet ute på altanen efter middagen och samlar i hop lite intryck. Det är med lika stor säkerhet varmt och skönt. Kanske har vi grundat brännan en aning.

Det är med andra ord snart dags för det som verkar bli en vårtradition. Landsvägscykling i södra Spaninen. Långa pass utan några krav på fart eller intervaller. Bara hitta ett bra fik och öva lite utförsåkning på vägar med snälla bilister.
Peppen inför Spanien är stor här på Ringvägen. Mest av allt tror jag Cecilia längtar. Hon visade sina nya träningsshorts i går som hon ska yoga i varje morgon. (?!)


Hallon och kokos i fina glasburkar.
Något annat som peppar och gör mellanmålet lite roligare är de nya fina burkarna som Cecilia menar på är trendigt och ett must-have i varje anständigt hem. Jo jag köpte ju de där på möbelfirman och jag ångrar mig inte. De var fina. Inför-spinningfikat blev ju lite festligare. Attans vad inne jag börjar bli nu eller nåt....

Både hon som har koll på trender och Hasse gästade mitt spinningpass i kväll. Cecilia har tagit uppgiften att underhålla cykelbenen på stort allvar även om hon kört mer benpress än spinning i vinter. I kväll körde hon som om det var sista gången hon satt på en spinningcykel. Hon gör det bra. Mitt pass är i ärlighetens namn inte ett nybörjarpass om man har fallenhet för att ta ut sig.

Annan sorts pepp var det faktum att passet blev fullt på 21 minuter i går kväll när bokningen öppnade. Det var någon form av rekord under min tid som instruktör. Några var visst sugna på att träna efter påskledigheten.

Något annat som peppar lite är att det bara är kortvecka. Veckan därpå lika så för vi avslutar med planeringsdagar i Undersåker torsdag och fredag. Sedan väntar en fullvecka innan Spanien. Det går alldeles utmärkt att leva med.

Vad ger dig pepp just nu?
Familjen Enqvist/Nordgren/Gustavsson efter 55 minuter tufft jobb.


Min version "här är ditt kylskåp" eller känsliga läsare varnas

$
0
0

Ingen har orkat handla i dag.
Kommer ni i håg Anna Skipper? Kvinnan som satte skräck i många svenska hushåll under 2000-talet. Jag såg hennes program och hade sjuk ångest över mina matvanor. Eller snarare sjuk ångest över att bli förvirrad och inte ha en aning om hur jag skulle äta. Än i dag kan jag ha hjärtat lite i halsgropen när jag öppnar min kyl. Tänk om hon dyker upp som gubben i lådan där bakom kylskåpsdörren och river ut allt som finns där inne. Radar upp den ena hemska matvaran efter den andra. Som sedan skulle fylla de ekande tomma hyllorna med diverse gröna svåruttalade saker. Sedan skulle jag få ett par kilo margarin i famnen medan jag grät stora tårar över mitt hemska leverne och det faktum att jag förstört min kropp med fonder från bong, rödtjut och matlagningsgrädde.

På Annas Skippers blomstringsera fanns inte Instagram eller Facebook. Inga vackra matbilder med filter och perfekt uppradade kvargburkar på hyllorna som genererade hissande siffror av likes. Fina kylskåp var något man inte visade upp. Jag läste ett riktigt bra blogginlägg i går om "Den nakna sanningen". Ett uppfriskande och träffsäkert inlägg om hur tillrättalagt allt är och en önskan om mer vardag i livet. Lite mer svettiga trosor i hallen.

Jag kom därför att tänka på mitt kylskåp och den där kvinnan med blonderade håret. Hur oglamouröst det är att öppna vår kylskåpsdörr en helt vanlig onsdag. När ingen har orkat storhandla. Eller att ingen orkar storhandla utan småhandlar mest hela tiden. Rödvin trängs (nej det var en lögn, inget trängs där inne) med ägg och citronsaft i citronformade plastburkar. Det finns lite grönt i form av påse bladspenat. Det som blev över efter middagen i går. Det är mjölkprodukter, marmelad och en burk hjortonsylt som bör kastas pronto. Ett kylskåp som får varje person som vill leva sunt och tänka på sin kropp att backa. Mitt skafferi skulle få vem som helst som vägrar kolhydrater att svimma av.

Men shit hon har ju barn!? Får barnet inte sunda matvanor från start. Eller vad ska tonåringen äta när hon är hemma på påsklov? Men hjälp vilken mamma hon är den där Helena".
Barnet har några matlådor att äta upp hon vill. Barnet lever och mår gott utan hål i tänder eller övervikt.

Så ser det ut hos oss. Hos en familj som tränar mycket men inte orkar storhandla. Jag funderar mest på vad vi ska hitta på till middag. Citronmarinerade ägg?


Men jag har något spännande och instagram/blogg/facebooks-skrytvänligt. (förutom tre nya fina smootiesburkar och en rawkladdkaka i kylskpået). Kokosolja! Den skulle vara i kladdkakan. Anna Jansson tipsade om att kokosolja ger fina ben. Det ni tar jag tillvara på. Sedan sa hon också att det är gott i kaffe. Det däremot tänker jag inte prova. Kaffe med kokosmak? Varför?

Trevlig onsdag på er!

Min version här är ditt kylskåp eller känsliga läsare varnas

$
0
0

Ingen har orkat handla i dag.
Kommer ni i håg Anna Skipper? Kvinnan som satte skräck i många svenska hushåll under 2000-talet. Jag såg hennes program och hade sjuk ångest över mina matvanor. Eller snarare sjuk ångest över att bli förvirrad och inte ha en aning om hur jag skulle äta. Än i dag kan jag ha hjärtat lite i halsgropen när jag öppnar min kyl. Tänk om hon dyker upp som gubben i lådan där bakom kylskåpsdörren och river ut allt som finns där inne. Radar upp den ena hemska matvaran efter den andra. Som sedan skulle fylla de ekande tomma hyllorna med diverse gröna svåruttalade saker. Sedan skulle jag få ett par kilo margarin i famnen medan jag grät stora tårar över mitt hemska leverne och det faktum att jag förstört min kropp med fonder från bong, rödtjut och matlagningsgrädde.

På Annas Skippers blomstringsera fanns inte Instagram eller Facebook. Inga vackra matbilder med filter och perfekt uppradade kvargburkar på hyllorna som genererade hissande siffror av likes. Fina kylskåp var något man inte visade upp. Jag läste ett riktigt bra blogginlägg i går om "Den nakna sanningen". Ett uppfriskande och träffsäkert inlägg om hur tillrättalagt allt är och en önskan om mer vardag i livet. Lite mer svettiga trosor i hallen.

Jag kom därför att tänka på mitt kylskåp och den där kvinnan med blonderade håret. Hur oglamouröst det är att öppna vår kylskåpsdörr en helt vanlig onsdag. När ingen har orkat storhandla. Eller att ingen orkar storhandla utan småhandlar mest hela tiden. Rödvin trängs (nej det var en lögn, inget trängs där inne) med ägg och citronsaft i citronformade plastburkar. Det finns lite grönt i form av påse bladspenat. Det som blev över efter middagen i går. Det är mjölkprodukter, marmelad och en burk hjortonsylt som bör kastas pronto. Ett kylskåp som får varje person som vill leva sunt och tänka på sin kropp att backa. Mitt skafferi skulle få vem som helst som vägrar kolhydrater att svimma av.

Men shit hon har ju barn!? Får barnet inte sunda matvanor från start. Eller vad ska tonåringen äta när hon är hemma på påsklov? Men hjälp vilken mamma hon är den där Helena".
Barnet har några matlådor att äta upp hon vill. Barnet lever och mår gott utan hål i tänder eller övervikt.

Så ser det ut hos oss. Hos en familj som tränar mycket men inte orkar storhandla. Jag funderar mest på vad vi ska hitta på till middag. Citronmarinerade ägg?


Men jag har något spännande och instagram/blogg/facebooks-skrytvänligt. (förutom tre nya fina smootiesburkar och en rawkladdkaka i kylskåpet). Kokosolja! Den skulle vara i kladdkakan. Anna Jansson tipsade om att kokosolja ger fina ben. Det ni tar jag tillvara på. Sedan sa hon också att det är gott i kaffe. Det däremot tänker jag inte prova. Kaffe med kokosmak? Varför?

Trevlig onsdag på er!

Intervallonsdag- en blandad kompott i SkiErgen

$
0
0

Inte tusan är man snygg direkt efteråt. Inte det minsta. 
Vi har skapat en ny liten tradition Hasse och jag. Intervallonsdag. För två veckor sedan blåste vi våra lungor ur oss upp för Härke. I onsdags stod korta backintervaller på schemat. Efter två gånger konstaterade vi att det minsann var en ny och väldigt trevlig vana. Inte själv intervallerna förstås för dessa blir sällan särskilt trevliga. Men efteråt är trevligt. När man klappar sig själv på axeln när man rullar hem och vet att den timmen man nyss spenderat på hög puls gjorde gott.

Tanken var att inviga Cecilia i vår tradition i dag. Korta backintervaller eftersom vi anade att långa 7-minutare uppför Härke inte skulle falla i god jord. Nu var bara så att det har stormat rejält idag och gör fortfarande. Inte de där vanliga jämtländska vindarna utan lite mer tryck i byarna. Inte särskilt roligt att cykla då. Det är lite alla väder i dag. Snöstorm, regn, sol, kyla och värme.

Men intervallonsdag går ju fint att utföra även inne tänkte jag. Först en kort, väldigt kort tanke på att bränna av fyror på trainen. Men jag är inte mogen mentalt för dem ännu. Däremot har jag längtat så efter att få träna lite i SkiErgen. Jag vet det är lite sjukt men jag gillar den där maskinen. Ett bra sätt att underhålla lite stakstyrka nu när det inte blir skidåkning. Cecilia nappade inte på det utan gjorde som Hasse och spenderade 30 minuter på trainern.

En äkta svettbild. 
Jag knåpade i hop ett intervallpass på 52 minuter. Varierad kompott med målet att bli trött. Inte så mycket mer tanke bakom utom att köra tuffast på slutet.
Ett finfnt upplägg på sammanlagt 52 minuter som fungerade riktigt bra.

- 8 minuters uppvärmning. 
- 8 minuter x 2 med puls i zon 3 (runt 81% av min maxpuls). Vila 2 minuter mellan intervallerna. 
- Återhämtning 2 minuter. 
- 2 minuter x2 med puls i zon 4 (runt 88-90% av maxpuls). Vila 1 minut mellan intervallerna. 
- Återhämtning 3 minuter. 
- 1 minut x3 med puls i zon 4. Vilade 30 sekunder mellan varje intervall. 
- Återhämtning 90 sekunder. 
- 6x15 sekunder i zon 5. Allstå allt över 90% av max. Vila 15 sekunder mellan varje intervall. 
- Nedvarvning i 5 minuter.

Pulskurvan visar att jag lyckades ligga ungefär där jag hade tänkt bortsett från de sista maxintervallerna. Det är svårt att komma upp i så hög puls på 15 sekunder. När de har gått toppar pulsen och sjunker snabbt igen. Men det var ursäkta språket svinjobbigt. Bra så!


Pulskruvor är väl trevligt inslag i bloggen?

Skönaste synen är alltid klockans konstaterade att träningspasset är avslutat. Hur konstigt det än är så springer tiden i väg när jag står och stakar på det här sättet. Trots att jag får stirra in i en träpanel.

Jo så fick jag ett litet ryck och provade att springa hem från gymmet. Det är iof bara runt en halv kilometer men det var med en lätt känsla! Jag undrar om det kanske kan vara möjligt att prova jogga lite eller om mina knän skriker rakt ut. Ska suga på det lite.

Godnatt hörrni!

Nytt hastighetsrekord på MTB.

$
0
0

Printscreen från filmen
Fransmannen Eric Barone slog hastighetsrekordet på MTB. 223,30 km/h lyder det nya rekordet- på snö. Där det var som brantast var det 98%. Det är ju galet.

Jag kunde knappt titta på filmen. Herrejösses vad folk hittar på. Men visst är det lite coolt ändå?
Eftersom YouTube krånglade med inbäddad kod just för den här filmen så klicka på denna länk för att se filmen!
 
Det var torsdagens filmtips det. Någon som aspirerar på att försöka sig på rekordet?

Uppskattning och helgen som kommer

$
0
0

God dag! Det är fredag. Första kortveckan är snart över. Trevligt.
Varför en bild på en gammal aluhäst, blommor och trisslotter undrar du kanske nu?

Jo den gamla trotjänaren har nämligen varit på påskäventyr. Sara Borg hade beställt ny cykel men efter lite leveransbekymmer stod hon utan cykel förra helgen. Jag erbjöd henne att låna en av våra. Den som funkar men ingen cyklar på. Som tack för hjälpen fick jag en fin liten blomma och två trisslotter. Kan meddela att jag faktiskt vann. 60 kr rikare. I går när hon lämnade igen Cuben berättade hon att hennes nya cykel hade kommit. Hon hade satt pojkvännen att montera trampor och var ivrig att få provcykla. Den känslan är så härlig!

Om vi uppehåller oss en liten stund till vid gammelcuben så har jag en tanke att dotterns pojkvän ska få låna den lite i sommar. Vi måste ju introducera honom i cykelvärlden. 16 åriga killar torde väl bara älska fjällcykling? I morse pratade vi om att ta med honom för lite downhill i Lofsdalen i sommar. Hasse vann ju en heldag i deras bikepark så vi ska ju dit. Nu lämnar vi cykel en stund.

Helgen som kommer då?
Jo vi åker till stugan i kväll. Vi har inte varit där på två helger nu och jag längtar så det känns i hela kroppen.
Det ska ordnas med lite ny ventilation i badrummet och sys lite nya gardiner till sovrummet. Bortsett från det så planerar jag att göra vinterns sista skidturer. Vädret ser helt okej ut och jag hoppas och tror att det är riktigt fint att skejta på fjället. Jakstugan har fortfarande öppet och våfflor är aldrig fel.
Jag hoppas också på lite solhäng på farstubron. Den här tiden på året är solen som skönast när det bleka vinterskinnet får lite värme.
Sedan ska jag bara vila och läsa lite böcker. En helg att ladda batterierna på helt enkelt.

Trevlig fredag!

Längtan efter att bara få leka på cyklen. I pumptracken och på stigarna.

$
0
0

En av de där stunderna som jag inte glömmer.
Det är grått i Jämtlandet. Visserligen är vindarna lite mildare än häromdagen men sommaren känns så långt borta. Elnas inlägg fick min längtan efter cykel på mulliga stigar bli ännu större. Jag längtar lek i pumptracken på Frösön. Där ska jag hänga mycket i sommar för att slipa på tekniken. Varv efter varv och glädjen när det går att pumpa sig hela varvet runt.

Jag längtar de där passen där en ny stigsnutt upptäcks. Den behöver inte vara särskilt lång för att ge rus i kroppen. De där passen när man kan stanna och titta lite på utsikten där uppe på Frösön eller spana på älg. Ta några kort. Fundera på nytt stigval. Cykla tillbaka och prova och fnissa lite när det visade öka teknikskillsen lite. Känna att cykeln är grym.

Längtar efter mina favorit-stravasegment ute på Frösön, XC-stigarna 1-3 och stenstigen upp i Sommarhagen. De där som man kan bränna runt på riktigt fort i jakten på att kapa sekunder. Som fungerar som formkollar och teknikkollar. Likaväl som det är perfekta fartlekspass utan att bli för allvarligt.  Den barnsliga förtjusningen att tävla mot sig själv och pirret när passet laddas upp till Strava. Gick det hem? Hur många sekunder kapade jag?

Längtar efter långturer med fikastopp och korta ärmar på cykeltröjan. Saltränder på cykelkepan och lerstänk i ansiktet. Ljumma sommarkvällar med afterbike-glass i badhusparken med skönt trötta ben och snack om turen man avverkat. Sedan hoppar man lite fram och tillbaka över trottoarkanter på vägen hem.

Jag längtar att bara få leka på cykeln. Den där träningsglädjen som infinner sig när kroppen är i rörelse och barnet i mig väcks. När hjärtat jobbar och kroppen fylls av endorfiner.

Det är inte långt dit men jag är ivrig.

Dagar som denna. De är obeskrivliga

$
0
0


Här. Precis här mår jag som allra bäst. Här har jag mitt hjärta. Långt bort i från jobb, stan, ljudet från Rådhusgatan, grannarnas ljud, människor och måsten. 

Här är jag liten i det stora. Den känslan är mäktig och svår att beskriva och kan bara upplevas. Den ger ett välbefinnande som är svårt att få på annat sätt. Det spelar ingen roll hur jag tar mig fram i fjällen bara jag får göra det regelbundet. Det spelar ingen roll om det är stora fjäll runt Åre-trakten eller lite mindre som här. Det är en ventil och ett sätt att hämta ny energi.

Som i dag. 4,5 timmar i det sista av vintern. 2 timmar och 45 minuter ren skidtid. Inte mer än 28 km men i sockrig vårsnö går det inte fort. Sådana här dagar ska inte heller gå fort. Vi hasade oss fram från Storhogna och fick fin skejtbädd ned till 10:an på skalet. Där blev snön mjuk och tunn. De där 2.5 km rakt upp till Jaktstugan gick i socker och med krampkänning i höger vad. Men vad gör det när det vankas våfflor på toppen? Inte så mycket faktiskt. Inte när vädret tillåter underställströja med uppkavlade ärmar och ansiktet får färg. Inte när tystnaden bryts av fåglar med vårkänslor och skoteråkarna blivit färre.

Vi gjorde så rätt när vi köpte vår stuga i oktober 2013. Vi anade att vi skulle nyttja den en del men att vi skulle vara här nästan varje helg hade vi nog inte räknat med. Jag har bott i Rätan ungefär 2 mil härifrån. Aldrig tänkte jag tanken när jag äntligen fick börja gymnasiet i Östersund att jag skulle återvända till området så mycket nästan 20 år senare. Men Storhogna är förvisso inte Rätan, det är bra mycket bättre.
Anslutningsspåret från Storhogna till 10:an på Vemdalsskalet bjöd på grymma förhållanden för att vara 11 april.
Jakstugans våfflor är de bästa i området. Riktig grädde och riktig hjortonsylt. Ett måste om ni är på Vemdalsskalet! Ta vesslan upp om du inte vill åka skidor.
Vi bestämde inte att se likadana ut. Vi har bara fyndat billiga underställskläder på samma ställe.

Nu törs jag nog säga att vi har gjort vårvinterns sista tur på fjället. Solen tar hårt nu och snön är mjuk. Men det var ett fint sätt att knyta i hop vintersäcken. Nästa gång kanske cyklarna är med och det blir lite klättring uppför alla härliga backar som finns i området? Det är ändå häftigt med säsongsskifte och den perioden när man ena dagen cyklar i benvärmare och andra dagen skidar i snö. Lika häftigt att scrolla i sitt instagramflöde och mötas av bilder på cykel i kortkort.

Sverige är ett avlångt men underbart land!

Glädjen i att kunna springa lite

$
0
0

Efter blötsnö en hel dag kommer solsken på eftermiddagen.
Jag löptränade lite i högstadiet och när dottern var i två-treårsåldern och ett par år framåt. Efter en skidolycka 2005 trasades mitt knä sönder och att springa gick inte. När jag träffade Hasse sprang han en hel del och var en inbiten. Jag provade lite att springa då men med blandat resultat. I bland gick det och i bland inte alls. Men jag gav mig tusan på att genomföra en svensk klassiker även om 3 mil kändes omöjligt utan smärta.
Men det gick ändå skapligt även om träningen gick sakta framåt med några bakslag. Att dessutom försöka få min kropp att både kunna cykla och springa var inte lätt.

Efter Lidingöloppet 2011 var mitt knä sämre än på många år. Jag ville väl inte inse det riktigt. Fortsatte att springa lite då och då med smärta som följd. Genomförde två tjurrus men fick avstå i höstas i risk att förstöra knät ännu mer.

På mjukt underlag som fjäll och stig fungerar det allra bäst. Runt 7-8 km innan det börjar smärta. Jag vill så gärna springa mer. Utforska alla fina stigar och leder vi har här i Storhogna. Göra löpningen till en regelbundenhet i min träning. Utan några ambitioner eller för att ställa upp i lopp. Löpning är enkelt och okomplicerat. Ett par skor och träningskläder. 

I vinter har jag ju skejtat en hel del. I början påfrestade det mitt knä. Det räckte i bland med att jag gjorde ett lite för långt skär för att den där dra-ut-gummisnoddseffekten som jag dras med sedan 2005. Så har det även varit när jag åkt klassiskt på vintern. Nu framåt vårkanten har knät bara gjort sig till känna om det varit isigt och jag halkat lite.

Hasse hade i sitt tidigare löparliv sprungit en runda från stugområdet upp i Sångbäcken och tillbaka. "Den är jobbig som fan, åt båda hållen" beskrev han den. Jo jag vet. Jag har cyklat den några gånger. Men det finns för tillfället inte så många andra alternativ om man inte enbart ska springa asfalt. Det om något är inte vad jag ska göra. Grusväg hellre. Jag var riktigt pepp i går att springa. Längtade tills i dag. Men det kom in blötsnö och en decimeter slask på vägarna här. Vi drog därför ut på den tänkta löpningen fram till i eftermiddagen och trodde inte att det skulle bli något av det när det plötsligt sprack upp och blev finväder igen.

Så vi tog den där rundan. Åt rätt håll bilmässigt sätt. Lång slakmota på 2 km och sedan plattlöpning innan en brant utförsbacke ned mot vår stuga. 5,27 km dörr till dörr. Lite asfalt, en kilometer eller så. Det fick fungera helt enkelt tänkte jag.

Mitt första försök att ta en bild springades gick ju riktigt bra. Inte minsta skakigt.
Vår på fjällvis.
Hur gick det då? Helt okej. Inte smärtfritt. Efter en kilometer kändes knät men gjorde inte ondare och efter 4 km började smärtan slappa. Det gick inte fort. Vi tassade mest eftersom det mest var uppför. Får jag bara hålla mig där det är lite mjukare gör det mindre ont. Rent puls- och orkesmässigt hade jag kunnat fortsätta en timme till men jag vågar inte riktigt ännu. Smyga i gång och succesivt öka är det jag för göra och förlika mig med att jag nog inte kan springa rena långpass. Likaväl att det kanske inte går och ge upp helt och hållet. Men glädjen över att fixa en halvmil utan att halta efteråt är stor. Större än ni anar.

Så vi håller tummarna att det kanske går åt rätt håll och all skidåkning har gett mig starkare muskler kring knät. Ok?



Då hugger vi tag i vecka 16

$
0
0

Klövsjö i aprilskrud
God dag. God måndag och visst är det ändå lite roligt med en ny vecka? Jag försöker åtminstone intala mig själv at måndagar är fina dagar. I bland är de det.
Som i dag när vi åt frukost i stugan vid kvart över fem och det var ljust ute. När vi åkte hemåt gick solen upp. Vi stannade och hämtade andan av vyn över Klövsjö. Så vackert. Med på det näthinnan ska jag se till att det blir en bra dag i dag.

Veckan då? Längesedan som jag gjorde en veckans plan och jag blir aldrig bra på det här. Gör ändå inget. Den kommer när den kommer och om det kommer.

I dag måndag-Jag hade en tanke att hämta lite träningskläder och passa på att styrketräna på lunchen. Men jag har träningsvärk både här och där efter helgens skate och löpning. Det får bli en lunchpromenad för att mjuka upp låren inför det planerade trainerpasset till kvällen.. Bränner antingen 20 minuters tröskel två gånger, 5 åttor eller 60 minuters rull. Öppet med andra ord.

Tisdag- Morgonstyrka och mitt spinningpass till kvällen.

Onsdag-Intervalldag! Om vädret tillåter tänker jag nog åka upp och ned i Härke igen. Är det sämre väder kan det bli korta intervaller på Frösön eller så får jag helt enkelt göra något svettigt på trainern.

Torsdag- vilar jag. Planeringsdagar i Undersåker. Badtunna har jag visst anmält mig till. Hur tänkte jag där?

Fredag-om vädret tillåter kan det vara så att jag cyklar från Åsarna till Storhogna på mtb:n. Är redigt sugen att ta mina egna strava-tider uppför Klövsjöberget.

Helgen- allt beror på väder och vind. I den bästa av världar är det solsken och cykelbara vägar så vi kan köra en summit of Storhogna likt förra påsken. Jag vill även se om jag kan kapa lite tid upp för skaletbacken. Sedan ska jag försöka att jogga en sväng igen.

Annars i det ickerelaterade livet så förbereder vi oss för Spanien. Jag har bockat av lite på att göra-listan. Som att ordna pass till Cecilia. Jag ska se om jag hittar någon ny cykeltröja till henne. Hon fyller ju år nästa vecka. 15 bast. Jisses vad tiden går. Vad ger man en 15 åring som har allt? Mer än att åka till Spanien då.

Jag är för övrigt baksugen. Längesedan jag bakade bröd och lika längesedan som jag tittade till min surdeg. Ännu har den inte självmant krupit ur kylskåpet men det kan inte vara så långt kvar tills den gör det.
Det händer väl inte så mycket mer i livet just nu.

Hörrni, ha en fin måndag nu!

Skierg-intervallerna på trainern. Hur tänkte jag där?

$
0
0


Kommer ni håg de där intervallerna jag gjorde i SkiErgen i förra veckan? Blandad kompott av allt. Jag tyckte ju att det fungerade bra. I SkiErgen. I kväll fick jag något j***la infall att göra dem på trainern. Med träningsvärksonda och stela lår men med motivation på topp. Åtminstonde genom de första två 8-minuters intervallerna. Först lyckades jag stänga av och radera passet efter 5 minuters uppvärmning. Gör om och gör om uppvärmningen i 3 minuter.

2x8/3x2/3x1 och 6x15/15 sekunder. 52 minuter med uppvärmning och nedvarvning.

Det var svettigt. Svårt att komma upp i riktigt hög puls på slutet och benen gjorde så inni****e ont. Vem har sagt att det ska vara enkelt och roligt med intervaller? Varför gör jag det här?




Jag och backar - en njutningsfull hatkärlek

$
0
0


Jag fungerar lite konstigt i bland. Den här backen på bilden ovan är både lång och bitvis så brant som skylten säger. I höstas var det första gången jag cyklade den. Innan hade jag haft gelében upp för första klättringen och mest tittar på omgivningarna. Inte alls pepp på backar.

Men så händer det. Det är som är lite häftigt. Kroppen fylls av ett jäklaranamma. En längtan att pressa varje liten muskelfibrer i benen. Kämpa mot hjärnan som säger stopp. Lite till, bara upp dit. Och så lite till, bakom nästa krön. Så håller jag på. Pulsen dånar i öronen och toppen på backen närmar sig. Kroppen skriker högre och växlarna börjar ta slut. Fortsätt trampa. Så reser sig armhåren lite och kroppen känns lättare. Precis i det ögonblicket när jag inser att jag kommer att klara det. I backen ovan var utsikten makalöst vacker. Hela fjällvärlden under mina fötter.

Jag är helt slut där på toppen men i samma stund fylld med endorfiner. Rusig. Det har inte gått särskilt fort. Det är inte primärt just då. Målet var att komma upp och vara trött och vunnit kampen mot hjärnan som ville stanna.

Jag hyser någon form av hatkärlek. Det är jobbigaste jag vet samtidigt som jag älskar att det gör ont. Jag bävar innan och njuter efteråt. Ju jobbigare det varit desto större är belöningen.

Störst är njutningen när jag spontant hittar en backe att besegra. Framförallt om backen suger musten ur kroppen helt och hållet.

Jag fungerar som sagt lite konstigt i bland.

Det sitter i kepsen- 2 QOM i kväll!

$
0
0

En prickkeps och saken är biff
Intervallonsdag. I dag med jakt med på QOM (snabbast damtid på en given sträcka). Jag började dagen med tröskelkvart i SkiErgen på lunchen. Kände mig rätt skapligt pigg. Missade dock att jag inte hade så mycket tid innan jag skulle befinna mig på handledning med jobbet. Blev lunch i farten. Inte bra.

Somnade en stund i soffan efter middagen. Lite trött så där. Vi fixade med tvättstugan och jag kollade lite tider på Strava. För jag skulle på QOM-jakt. Toppvägen utvald som kvällens späkeri. Den är inte lika brant som utsiktsvägen. De båda går upp till Frösötornet. Toppvägen med sina 500 meter med 10% i snittlutning skulle säkert kännas i benen som fått jobba rätt hårt sedan i lördags. 2.17 var tiden jag skulle slå. Ett snitt över 13.3 km/h skulle jag behöva. Valde racern i dag. Mest för att Hasse skulle ta sin. 8 plusgrader ute gav möjlighet till kepspremiär! Letade Raphakepsen, spårlöst försvunnen, hittade Spanienkepan som på något underligt vis försvann mellan sovrummet och hallen. Fick ta prickkepsen från London. Bergsprickar ni vet.
Det här kan vara den trevligaste vyn. Sällskap på turer är det bästa!
När vi rullade ut mot Frösön kände jag att benen inte riktigt var så sprattliga som jag önskade. När en pigg kille från Ås anslöt med frågan "Får jag hänga på?" blev svaret självklart. Det är en del av tjusningen med cykel. Oväntat sällskap av någon med samma intresse. Det behövs liksom inte så mycket mer än cykel så bondar man! (Han åkte för övrigt på en ruggigt sober PlanetX. Var tvungen att höra mig för lite om hojen och så. Cykelnörd som jag är.)

Nåväl killen som anslöt var en pigg sak vilket gjorde att uppvärmningstempot blev sjukt mycket jobbigare än jag tänkt. På ett par minuter var min puls uppe i över 80%. Jag hamnade obarmhärtigt efter och tänkte att det här QOM-försöket nog skulle bli pannkaka. Men jag stretade på och försökte att se så oberörd ut som möjligt.

Väl vid backen studsar killen upp. Så lätt och snabbt. Bästa haren tänkte jag och satte fart. Eller försökte i alla fall. Men jisses vilken jobbig backe. Lång och seg. Det gick inte att sitta ned på racern. Jag fick helt enkelt stå upp och bända. Mjölksyra och pulsen toppade på 94% av max och haren såg oberörd ut. På toppen ville jag kräkas. Killen sa att det var jobbigt, jag sa att han såg lätt och stark ut.

Där vid skylten kommer den andra hemska backen upp. 
Vi åkte ned för att ta backen en gång till. Killen tackade för sällskapet och åkte berget runt. Jag kände att mitt första försök inte var så bra. Så på´t igen då. Jag satsade allt jag kunde. Flåsade som en lungsjuk häst. Benen skrek, hjärtat var på väg ut och jag fick faktiskt svimmingskänslor och pirr i fingrarna sista biten. Det går inte tänkte jag. Men så klämmer man ur det där sista lilla som finns och vips är man uppe. Jag hängde en bra stund på styret innan Hasse anslöt. Lika utpumpad.
Se glad ut! Jaja. 
När jag återvänt lite till livet igen rullade vi hemåt runt Frösöberget. När vi kom mot Frösöbron ropade jag till Hasse att det fanns en segment att plocka. Han försvann och jag försökte hänga på. Nöjda över dagens bravader och riktigt nyfikna på våra tider kunde vi varva ned genom stan.

QOM utför fixar jag nog aldrig. 9 sekunder efter. 
Jag ska erkänna att jag studsade ommkring lite hemma när jag såg att jag knep QOM:en med 10 sekunder. Dessutom knep jag QOM:en över cykelbron. Så lättroad och tävlingsmänniska är jag. Det festliga var att jag åkte på 2.07 båda försöken. Det är jämt det. Känner att jag har potential att finputsa den där tiden lite mer. Nu hade vi lite retfull motvind. Jag tror att jag kan åka snabbare upp på mtb:n. Jag är snabbare sittandes än ståendes.
Så klapp på min axel.

Ett kort och effektivt pass. Helt okej en onsdagskväll. Två tuffa intervaller och lätt rull därimellan. Det går framåt även för mig just nu.

Nu ska jag ta en dusch och packa inför morgondagen. Vi åker till Undersåker. Badar badtunna och tar en veteöl. Äter gott och så jobbar vi lite. Sen är det helg!

Ska vi ge bort för mycket gratisreklam?

$
0
0

Instagram är ett fantastiskt verktyg att sprida reklam. Det måste vara en guldgruva för företag i det avseendet. Helt gratis sprids företagets produkter och når ut till en enorm mängd människor. Självklart är ju företag medvetna om detta. Det är inte för inte människor med många följare får saker som de sedan publicerar på Instagram eller på sin blogg.

Vi själva ser till att företagen får den här reklamen. I övervägande av fallen får vi inget för det än om fler likes på våra bilder. På ett sätt produktplacerar vi åt företagen.

Det slog mig häromdagen att jag i bland slentrianmässigt taggar (en sk hashtag) en bild med ett företagsnamn om det har med bilden att göra. Gör det utan att egentligen tänka på vad det ger för företaget bakom. Nu har jag inte en stor följarskara men ändå. Det företaget får sitt namn exponerat för ett ex antal människor. Jag får inget för det. Inget för att jag gör reklam med min bild. Det är på ett sätt en annons som jag skänker. En del gånger taggar jag bilder medvetet. Men i det flesta fallen tänker jag inte riktigt på det.

Jag tror att vi är många som gör så. Springer vi med ett märke på skorna taggar vi det. Har vi ett visst märke på cykelbyxan eller träningstights/baddräkten etc taggar vi det. Taggar är ju en sökfunktion. Människor söker på märken. Bilden får fler likes. En populär person med många följare skapar ju en snöbollseffekt. Har den det märket på skorna, då är det bra, det måste jag också ha. Cash in för skomärket. Inte ett öre för dig.

Handlar det om en förhoppning om att företaget ska se oss? Ge cred i form av sponsring, gratisgrejer osv? För merparten av oss händer det inte och vi taggar vidare. Handlar det om lite skryt, att titta vad jag har eller här har jag varit? Status i att ha saker? Handlar det om att fiska likes och följare? Eller handlar det mest om att vi utan att tänka kritiskt gör precis vad företaget bakom märket vill att vi gör?

Jag tror att det handlar om en blandning men mest kanske en sak vi gör utan att tänka efter.
Jag gör det.
I bland medvetet i bland av rena farten. Medvetet för att jag gillar just det märket, eller för att det var bra fika på det där stället. I bland för att jag exempelvis fått en pryl och vill ge cred för det. Vissa gånger för de samarbeten jag har, som min cykel. Jag taggar mitt gym där jag jobbar. Tar jag exemplet med mitt gym gör jag det för att jag vill att det ska synas.

Det är inte alltid lätt att veta vad som är reklam och inte. Vart går gränsen? Taggar jag en by, stad så ges ju reklam för det än om mer generellt än ett klädesmärke tex. Det blir svårt och utan taggar hittar man inte heller bilder från den där fina skidorten man ville se. Jag gillar att titta på cyklar. Letar därför taggar med cykelmärken. Utan taggar hade jag inte hittat dem.

Vi matas med reklam hela tiden, i sociala medier, via tv, genom tidningar och de personer vi väljer att följa. Det är en mer naturlig del av våra liv jämfört med tidigare. Inget konstigt och jag själv reagerar inte på det. Det kan i bland skrämma mig. Att jag inte ser men ändå gör det utan att tänka till.

Det behöver inte vara fel att tagga sina bilder, att göra reklam och rekommendera saker utan att få betalt eller att få det och därför skriva om det. Vi kan ju inte heller börja tejpa över produktnamn på våra kläder och prylar innan vi tar en bild. Det blir inte hållbart i längden och rätt fånigt till slut.

Vi väljer själva vad vi gör, hur vi gör det och för vilka. Jag tror däremot att vi kanske måste tänka lite mer på att vi gör det varför och vara lite mer kritiska. Det innefattar även mig och jag kommer att tänka efter lite före jag postar en bild. Det är ett intressant ämne hur som.

Hur tänker du kring det här? 

Från där jag cyklar ger starka ben

$
0
0



Det blev ett vackert #fromwhereiride nu i kväll. Ett ögonblick av lycka av att kunna få cykla i de här omgivningarna när jag rullade ned mot Klövsjö efter en 3 km lång klättring. Solnedgång och vackert vårljus.

Jag var trött när jag och mtb:n blev avsläppt i Åsarna. Jag badade bastu och badtunna till kvart i 2 i natt. Drack en god Hoogarden och glömde fylla på med vatten där i bastun. Vaknade halv sex i morse med hungrig mage. Huvudet blir tomt och tungt efter 2 planeringsdagar med mycket diskussioner. Var inte helt säker på att jag skulle orka cykla.

Kroppen tog lite tid på sig att vakna till. Det kändes inte som jag var så stark men tänkte att det var helt i sin ordning med knappt fyra timmars nattsömn.

Men i bland lurar känslan en. Jag cyklade uppför Klövsjöberget 1.31 minuter snabbare än jag gjorde i maj i fjol. Då på racern.



Jag lyckades även putsa min tid uppför Torrvallen med 42 sekunder. Sist var i augusti. Med starka och cykelvana ben. Jag var i bra form då.



Det är skönt för självförtroendet att jag sätter i gång cykelsäsongen lite bättre än någonsin trots mycket mindre cykelspecifik vinterträning.

Härifrån jag cyklar ger starka ben!

#avlångheten

$
0
0



Hashtaggen i rubriken skrevElnapå min instagrambild idag.

Det var huvudet på spiken det. Söderöver vitsippor, blommande träd och torra fina stigar i skogen. Hos mig är det inte riktigt så mycket vår än. Åtminstone inte i Storhogna. Framförallt inte på toppen av Katrina som bilden är tagen på. Vägar är torra, grusvägar just grusvägar men en smula blöta häromkring.

MEN....

10 mil norrut. Hemma i Östersund tittade ett knippe maskrosor (!?) fram i går. Mot väggen på min gata har de kämpat sig upp. Det är tidigt. Det brukar vara tussilago först sedan dessa. Storsjön har gått upp också. Sopbilen har börjat sitt jobb. Då är det vår.

Så #avlångheten är lördagens ord. Även om det bara skiljer 10 mil.
Viewing all 795 articles
Browse latest View live