I bland blir det kortslutning i kroppen. När hjärnan går på högvarv och känslan av timmarna bara rusar i väg. När det enda man önskar är tiden ska räcka till lite mer, timmarna vara längre och så. När man inser att man glömmer viktiga saker som skulle vara gjorda för längesen. Saker utanför jobbet eftersom fokus ligger på att komma i håg alla saker som ska komnas i håg på jobbet. Som grädden på moset inser att deadline för inlämningsuppgifter för de studier jag pysslar med gick ut- i går.
Såna gånger brukar träningen vara ett andningshål. Rensa och tanka ny energi. Framförallt när jag får kliva upp på instruktörscykeln och blicka ut över en samling förväntansfulla deltagare. Då rinner det av och några minuter senare är jag i en bubbla.
Så brukar det vara. Men inte riktigt idag. Självklart lika roligt att köra och jag gav lika mycket som alltid men kände mig dränerad efteråt. Efter middagen landade jag i sängen och orkade inte så mycket mer än att ligga ned. Då fick kroppen ligga ned.
Kanske var det vädret idag med regn och rusk. Eller för överambitiös på jobbet eller nåt annat. Kämpa Helena - det blir snart jul.