Morgonstyrka och episk löprunda

Både before och afterwork idag minsann. 

Jag har ju ett mål i höst och vinter - två styrkepass i veckan. Hur svårt kan det egentligen vara? Gäller bara att göra´t. Helst borde ju veckan ha ett par tre dagar till. Så min plan är att lägga ett styrkepass på friskvårdstimmen jag kan ta och ett pass på morgonen. Största utmaningen är väl ändå att ta mig upp på när klockan ringer okristligt tidigt. I dag lyckades jag. 6.20 stod jag redo i ett folktomt Fristilen och dejtade herr Kettlebell.
40 minuter senare kunde jag duscha och 7.20 stämplade jag in mig på jobbet och kunde äta en andra frukost framför datorn. Bra jobbat!

Värmen har ju gjort comeback här i Jämtlandet och jag kunde inte ha valt en bättre dag för att slipa på formen inför Tjurruset. Eller snarare lära mina cykelben att de även kan springa. De har ju tagit mig många mil förut men som jag skrivit tidigare krånglar mina knän. Det var med lite nervositet jag parkerade bilen vid Tysjöarna i eftermiddags. Skulle jag överhuvudtaget kunna springa? 


Pluggade i mitt spinningspass i öronen och gav mig i väg längs med den blåmarkerade leden som  löper runt hela området. I fjol tillbringade jag en hel tid här i löparskorna och mjuk fint underlag borde vara skonsammare. Det gick fint, väldigt fint. Inte för att jag höll något hiskeligt tempo, nej jag valde att låta pulsen ligga lågt och bara känna mig för.





Och attans vad skoj jag hade! Tysjöarna bjuder på allt, älgjakt, rotig stig, myrmark, spänger, broar, ängar, kalktuffar och en rullstolramp(?!). Den når man efter ca 5km och här var enda biten som jag kände av mina knän. Fick stanna en liten stund och stretcha framsida lår och det släppte en aning. Kunde sen springa i väg och när jag väl nådde stigen igen kändes det lika fint som innan.

Så helt plötsligt infann sig den där känslan av att kunna springa hur långt och länge som helst. När det bara flyter på och endorfinerna rusar i kroppen. Runners high va? Jag hoppade mellan rötter och över spångar och bara njöt i solskenet. Lycklig över att jag faktiskt kunde springa. Icebug var visst receptet.

Eftersom jag var förblindad av hur jäkla gött allt kändes glömde jag bort den här biten med att starta lugnt och kort. Fick ju jättebra råd av er i ett tidigare inlägg men det blev inte riktigt så. Å andra sidan kändes det okej och orken finns. Vilket i sin tur stärker självförtroendet, för klarar jag det här fixar jag att springa Tjurruset. Sen behöver jag inte överdriva nästa gång.

Vilken dag och vilken start på helgen som kommer att bjuda på mycket skoj! I morrn fjällcykling med ett gäng brudar från stan!

Slutligen: Jag är så glad över hur bra kropp jag har, den är stark, orkar massor och snällt bara följer med och gör vad jag säger åt den! Den har skavanker men är det bästa redskapet jag har! Tänk vilket redskap just du besitter! Ta hand om den :-)