3x20 minuter i SkiErgen - skönt på ett sjukt sätt + liten film

Jag följer min plan. Känner en stor tillfredställelse när jag genomför de där passen som är mentalt jobbiga. De som jag helst skulle vilja slippa. Som tröskelpassen. Jag vet att de gör mig lite bättre. Att de ger utdelning i slutändan. Det handlar om tålamod och våga lita på att även de intervaller som inte är stentuffa ger effekt. Vintern har bestått mycket i tröskelpass av olika slag. Främst på trainern med syfte att bygga en bra grund inför cykelsäsongen. Samtidigt ska jag toppa en bra skidform inför Vasaloppet. En svår ekvation. Det blir någon halvvariant men som förr om åren visat sig fungera.

Nåväl i går stod det långa intervaller på schemat. 20 minuter x 3 i SkiErgen. 2 minuters vila mellan varje intervall. Jag tog med mig mina cykelhandskar för att slippa blåsor och peppade mig själv med att det är just så här jag staka mig igenom den 8 mars. Inte för hårt utan kontrollerat utan att köra för lätt. Kanske lite tuffare men ändå utan att gå på rött.
Det var skönt på ett sjukt sätt. Tiden rann i väg medan jag varierade med lite snabbare frekvens kontra långsammare. Uppför och platt tänkte jag. En stadig rytm och stadig puls. Vilade med lätt motstånd i 2 minuter och körde vidare. Jag känner mig stark.

Hasse körde tuffa 70/20 sekunders intervaller i spinningsalen och gjorde mig sällskap de sista 10 minuterna. Han passade på att filma min teknik den sista stunden. Det är svårt att hålla samma fina teknik inne på stakmaskinen som jag gör utomhus. Dels kan jag inte nyttja min kroppsvikt på samma sätt som jag gör ute där jag kan luta mig lite mer framåt och "hänga" på stavarna. Det känns också lite onaturligt att börja så högt upp med armarna som jag gör i bland. Men övning ger väl färdighet.
Ett gummiband ala Johan Olsson skulle göra det hela lite bättre. Men det funkar inte riktigt i salen där maskinen står. Jag kör lite tyngre i filmsnutten men ser att jag faktiskt aktiverar bålen som jag ska och "hjälper" sedan till med armar på slutet. Jag blir sällan så trött i mina armar som jag blir i magen vilket är bra tänker jag.