Race Report Orsa Ski Marathonn2015 - jag är inte så himla klen

Det var inte i går som det dök upp en racereport på bloggen! Kommer inte riktigt i håg sist, pannlamperace i Fugelsta kanske? En racereport om skidor var Öppet (vattenskidor) spår förra året. Det är liksom dags tycker jag. För jag har ju åkt ett lopp. Dessutom hade jag chaufför, fotograf och fikakille med mig. Inte alls dåligt med eget team även om teamet bara bestod av en person.
Vi kör nu tycker jag. Orsa Ski Marathon 2015 en lång historia om ett kort lopp.

Nervös i bilen till Orsa. För min fästvallning.

Vi kom till Rättvik rent sent på fredagen. Tittade på väderappar på vägen ned och fick lite lätt vallapanik när det spåddes -1 i starten och nollgradigt under dagen. Det skulle komma lite nysnö under natten. Ni som åker skidor och brukar valla vet att det är det värsta tänkbara vallföret alla kategorier. Jag har aldrig tidigare lyckats med vallningen i de här temperaturerna. Jag har i stort sett provat allt som finns i vår vallabox och där finns mycket. Vi diskuterade klister i botten täckt med en burkvalla. Universall Wide täcker ett stort spann. VR50 var det varmaste vi hade med flour. Röd burk befattar jag mig inte med för det har aldrig funkat. Jag var lite osäker om klister verkligen var det rätta. Det skulle inte bli blött och klister suger gärna lite glid. Hasse stod på sig.
Jag googlade vallatips och hittade bara råd som var ett par dagar gammalt. Skulle inte fungera. Fan tänkte jag. Blir det stakning i 42 km? Jätteskoj.

Kom i säng runt halv tolv och jag kände mig lite tussig. Så där på väg att bli förkyld med lite rinnig näsa. Bestämde mig för att känna efter på morgonen, skulle det kännas trögt och jobbigt skulle jag kliva av. Ett seedningslopp är inte viktigt. Det är Vasan.

Vaknade med ont i magen. Fick inte i mig speciellt mycket frukost. Det tog stopp som det nu förtiden gör varje morgon. Ett par besök på muggen och jag funderade på om jag åkt på något skit. Å andra sidan är min mage inte en bra mage. Nåväl slut på skitsnack. Vallningen. Jag bestämde mig för att lita på Hasse och la ett tunt lager start universal. Drog med klisterskrapans tandkant för att få ett jämt lager. Toppade med två tunna lager VR50 så att det täckte fint. Blev inte så tjockt som jag befarade. Men ville inte lita på att det skulle bli bra. Kändes som jag kunde lagt på precis vad som helst. Inget skulle funka.

Före-bild, jag är lika förskräckt som jag ser ut. Foto: Hasse

Vi kom upp tidigt till Orsa Grönklitt. Tempen hade visat nollgradigt från Rättvik. Jag ställde in mig på stakning och ett jobbigt lopp. På plats var det härlig skidstämning och jag kände mig verkligen som en rookie. Tävlingsdressar, vallaställ och snabbingar lite här och var. En helt annan känsla än vid cykeltävlingar där jag känner mig hemma och trygg. Värdefullt att få vara nybörjare i bland. Jag tänkte lägga ut mina skidor innan jag hämtade nummerlapp och provade fästet vid målområdet. Kändes helt okej faktiskt men precis innan jag skulle lägga ut mina skidor i startfållan såg jag rejäla ifrysningar. Hjälp. Gick tillbaka till Hasse och funderade en stund. La på ett lager VR45 på toppen. Bära eller brista. Hörde ett par prata om att VR45 inte skulle fungera. Jahaja.

Mitt team. Han är bra han mannen som jag lever med.

Efter nummerlappsuthämtning hoppade jag lite i startområdet. Försökte få upp lite värme och åt en smörgås. Hade fortfarande ont i magen och mådde illa. 15 minuter innan start gick jag till mina skidor och väntade. Pratade lite med en tjej bredvid som inte tyckte det var värt att seeda upp sig. Hon såg loppen som bra distansträning. Jag sa väl något om att jag inte gillade distansträning med nummerlapp. Jag var inte nervös över loppet. Inte det minsta. Kände att det skulle bli roligt att få chansen att åka i Grönklitt även om jag pungat ut 400 spänn för det. Området har ju gott rykte.

Vart är cyklarna?

Jag hade bestämt mig för att inte gå ut för hårt i början. Jag har inte åkt 42 km på max förut. Jag hade ingen aning om hur banan skulle se ut mer än det fanns många backar. En del branta och en hemsk nedförbacke. Ett startfält kokar av upplysningar. Jag kände i första backen att fästet högg lite i snön men det fanns där i alla fall. Efter ett par kilometer tunnades fältet ut och jag kunde ta min egen takt. Det åkte om en del folk, både tjejer och killar men jag stressade inte. Jag blir ofast bara bättre ju längre jag får hålla på. Alla långlopp på cykel här lärt mig att jag inte ska stressa i början. Första biten var lite kuperad men aboslut inte vidare jobbig. Sedan bredde det ut sig flera kilometer av stakning. Jag började passera lite folk och kunde hålla god fart. Tog rygg på en tjej som höll ett bra tempo och jag föll in i hennes rytm. Vi hade ett koppel av herrar bakom oss. När spåren gick i hop till två började stavfästet att bli lite sämre.

Vi kom så småningom upp på en väg där jag fick testa fästet lite och det höll just där. När vi sedan kom in i skogen hade jag bakhalt. Så höll det på. Ena stunden okej för att sedan bli sämre. Glidet däremot var riktigt bra.

Efter 15 km kollade jag på klockan och såg att jag hade hållit 15km/h i snitt. Så snabbt har jag inte åkt förut bortsett från några intensiva stakpass. Kändes bra och jag var pigg. Vi passerade flera damer som gått ut för hårt i början. Runt 18 km tappade jag min dragkompis när en kille ramlade framför mig och trasslade in sig i mina skidor och vi båda låg i snön.

Fick ont i magen igen och ville helst avvika in i skogen. Insåg att jag inte fått i mig något av energikakorna i väskan. Jag måste tillföra något när jag håller på lite längre. Ett kort stopp för svårtuggad bar. Funderade på vart jag lagt min gel. 

Jag åkte och väntade på den där hemska nedförsbacken. Det kom en men den var inte vidare svårt. Tänk vad olika vi tänker kring backar. Mot stadion och varvning blev det lite mer kuperad. Först en lång slakmota och sedan saxbackar. Inget spår och sockrig snö. Jag småsprang upp medan snittet sjönk.

Jag tror jag behöver ett par lite styvare stavar. Foto Hasse

Jag kom in till varvning runt 1.30. Snabbt för att vara mig. Jag passerade en dam till innan jag gled förbi depån med en mugg sportdryck. Bara ett varv kvar tänkte jag. 21 km. Fy vad jobbigt tänkte jag sedan. Ut och i väg igen. Nu var glidet lite sämre och fästet lurigt. Jag kände mig lite stel i nacken men fick lite extra energi när jag passerade tre tjejer. Bestämde mig för att försöka att inte tappa så mycket av min fart. Försöka att staka lika mycket som varvet innan och inte stressa. Tog sikte på de framför. Försöka komma i kapp, gå om och ta nästa. Vilket jag gjorde.

När vi kom ut på myrarna igen och spåren blev två var stavfästet dåligt. Stora djupa hål. Nu har jag ju en fördel att jag stakat mig igenom många dåliga stavfästen och faktiskt får till en skaplig tekik ändå även farten sjunker lite.

Jag bestämde mig för att ta en bulle i nästa depå. Nu började jag bli riktigt trött i nacken och rumpan av alla ställen. När tröttheten kommer blir min teknik sämre, framförallt diagonalen. Tänkte åka stort, pendla med arma, glid och spring för tusan inte uppför. Det hjälpte lite. Pratade lite med en kille i spåret bredvid och vi båda konstaterade att det var fina spår men glidet försärmat.

Jag tog en bulle i sista depån. 7 km kvar och snitthastigheten hade sjuknit till 13.7km/h. Minuterna tickade på. Jag hade ingen aning om hur fort jag behövde åka men att jag åkte mycket fortare än jag gjort på länge. Jag fick saxa i uppförbackarna eftersom spåren var borta. Funderade på varför jag ska åka vasaloppet. Det är inte skönt att bli trött. Dubbelt så långt och lite till kändes inte så lockande då. Försökte att räkna ut hur fort jag kunde åka 7 km som mest bestod i backar in mot stadion. Det gick inte så bra. Hjärnan fungerar inte som den ska i sådana här lägen.  Stannade till och hittade min gel i jackfickan. Aldrig har en kall gel smakat så gott som då. Inte som på sommaren när det är vidrigt att trycka sådana med pulsen utanför kroppen.

Sista 5 km kände jag att det trots allt var lite synd att det snart var över. Det hade ju varit trevligt och vackra omgivningar. Jag bestämde mig för att göra ett litet ryck in mot mål och höll i två kilometer innan ryggen började ömma. 3 km tänkte jag, det är nästan som toppslingan på Katrina. Den kör jag på 12 minuter. Fast den är ju förvisso platt. Kunde jag komma under 3.15? En tid jag formulerade när jag borstade tänderna i morse. 3.15 skulle vara fint att nå. Gasade lite igen och kom in på stadion och alla knixar där.
Åkte bakom ett gäng killar som pratade tider och inte alls hade lust att spurta i mål. Jag smet så småningom förbi och kunde staka frenentiskt in till mål och klocka 3.11. 13,4 km/h i snitt. Det gick! Jag är inte så klen som jag tror. Det finns lite fart i kroppen. Det är ju trots allt inte skidor som jag mest pysslar med som nummer ett. 

Mitt team hade köpt en cola zero, jag blir sjukt sugen på kolsyra när jag tar ut mig, tagit med ett par godisar och bjöd sedan på kaffe och macka i bilen. Så värt efteråt. Dessutom hade svärfar ordnat med varm soppa när vi kom till Rättvik. Sedan kycklinggryta och ett glas rött. Inte fel det med!

Detta var den bild som jag inte gjorde fula grimaser på. De andra får ni inte se. Foto Hasse.

Jag är självklart jättenöjd över mitt lopp i dag. Det gav ett bra besked inför Vasaloppet. Jag skulle inte vara i toppform i dag men är på god väg till den bästa skidformen sedan 2011. Jag inser dock att jag kanske hade behövt låta skateskidorna stått lite mer i vinter. Å andra sidan ger skate bra träning för överkroppen och Vasaloppet är en stakfest. Jag ska förvalta den gryende toppformen nu de sista veckorna och köra lite mer intervaller. Sedan får vi se. Vasaloppet är i mitt tyckte inte det mest optimala stället att försöka åka på en bra tid. Inte från startleden lite längre bak.

Sammanfattningsvis var det en trevlig upplevelse. Dels för att få känna hur det är att vara rookie igen och ett pass på 3 timmar med hög puls var det längesedan som jag körde. Det blir ju lite av den varan när cykelsäsongen är över. 
Banan var jättefin och Orsa lever verkligen upp till sitt goda rykte. Bra arrangemang och bra spår. Min vallning funkade och ett recept jag kommer att använda vid nollföre nästa gång. Jag kände mig dock lite seg i kroppen i dag. Saknade farten och missade att fylla på energi som jag brukar och behöver.

Banan mätte 42,6 km enligt Hasses garminklocka. Det stämmer säkert. Som sagt, jag är nöjd över min insats och det här med seedningslopp är inte så dumt ändå.