Här bor jag!

Det är inte fjällen. Det är Storsjön med Östersund i fonden.

Visst är det lätt att bli hemmablind? Jag blir det ofta. Ser inte det som andra ser. Därför får jag påminna mig själv att jag bor på en fantastiskt fin plats på jorden. Som i dag när jag tog en promenad från ett hembesök på Frösön till kontoret på Rådhuset inne i stan. 40 sköna minuter i 13 minusgrader. Över Storsjön med sina ledkryss. Sjön som snart får sin medvind, den där skridskobanan som sträcker sig långt över en mil nedåt Kungsgårdsviken.

Frist i håret och ett par immiga glasögon.

Mot Vallsundsbron. Sol och dimma. Nästan som skymmning åt ena hållet.

Här bor jag. I en liten stad med 60 000 innevånare. Vi har inga fabriker som spyr ut gifter. Vi har inte heller några motorvägar. Här räknas inte avstånd inte i i tid utan mil. Att ta sig 10 mil tar på en höft räknat en time och en kvart. Hur långt kommer en storstadsbo på samma tid?
Bilkööer uppstår väl runt 16-tiden i rondellen vid Stora Kyrkan men inte så mycket mer. 
10 mil är ungefär vad jag har till fjällkedjan, både väster och söderut. 18 mil till Sundsvall som är den större staden närmast mig. Där finns Ikea. Här finns allt annat som jag behöver.

Sverige är en fantastiskt land. Ett fantastiskt avlångt land. Söder och norr två skilda saker. I bland händer det att jag längtar bort. Lite längre söderut för att få en längre (läs varmare) cykelsäsong. Lite nämnare till andra städer och närmare till cykellopp och annat roligt som det känns händer just söderöver. Men så stannar jag upp, som i dag. Tittar mig omkring och känner att jag är lyckligt lottad som har det här som min vardag. Alla möjligheter utanför min dörr. Fjällen, isen, cykelstigarna och skidåkningen. Det som andra åker på semester till kan jag nyttja en eftermiddag. För här bor jag och här trivs jag bra!

Slutligen vill jag visa ett klipp. Simon Jaktlund har fångat Östersund så bra!