A stroll down memory lane - en gång nybörjare

Kittad på nya cykeln 2008. Mobilkamera var inte grejen då. Nej då körde vi liten digitalkamera.

Det är lite festligt att gå tillbaka lite i tiden. Att bläddra bland gamla blogginlägg och påminnas om att jag en gång var riktigt grön på allt vad cykel hette. Som det här med distanspass.

Mitt första riktigt långa pass i 2007 års upplaga blev runt Brunfloviken runt 4 mil. I dag är det en standardrunda som vi river av en kväll efter jobbet.

Då hade jag hembakade Runekakor i ryggfickan och åt en redan i Brunflo. 2 mil hemifrån. I Marieby stannade jag för att äta upp bananen jag hade med mig. Det var svinkallt tyckte jag och eftersom jag inte riktigt fattat att det faktiskt fanns något som hette skoskydd hade jag- håll i er nu- dragit två svarta tubsockor över mina cykelskor. Jag var så otroligt nöjd och stolt när jag kunde cykla in på gården hemma i Genvalla där vi bodde då. 4 mil var en otroligt lång sträcka då. Jag tränade för min första Vätternrunda och var inte alls van att cykla.

Eftersom alla som ska cykla en vätternrunda behöver göra långa cykelpass (det hade jag minsann läst mig till, det var viktigt) bestämde jag mig för att cykla långt. Det riktigt långa med tidens mått mätt blev från Röjan och till Genvalla. Jag bloggade om det:

I går cyklade jag hem från röjan. 9,7 mil och det blåste till och från tills Hackås, då det började storma. Tungt blev det, jag höll en medelhastighet runt 15km/h och lägre. Då känns det rätt tröstlöst faktiskt. Men hem kom jag fast att det tog lite tid. I Önsved började jag längta efter de chokladbollar jag frös ned efter Cissis kalas. Gissa hur goda de var när jag kom hem!

Det jag inte skrev om var min noja att bli av med cykeln vid första kisspausen i Svenstavik. Jag baxade därför in racern på den lilla toaletten vid OKQ8. Det tog sin lilla tid.

Jag skrev inte heller om att min dåvarande sambo förskräckt utbrast att det gick bra långsamt för mig eftersom jag inte ens hade nått Svenstavik på vad han tyckte var rimlig tid.

Jag skrev inte heller om att jag läst någonstans att alla distanspass ska vara under 75% av maxpulsen och eftersom jag hade en fin fitnesspulsklocka cyklade jag efter den devisen. Att jag inte hade en korrekt maxpuls var inget som jag tänkte på. Det var väl rätt den där formeln bruksanvisningen sa? Det var ju bara det att min puls som ovan cyklist var rätt hög och för att nå under 75% var jag nästan tvungen att kliva av leda cykeln. Men jag trampade på i sakta mak och kände mig väldigt duktig som gjorde som andra sa att jag skulle.

Resan blev som sagt väldigt lång. Jag funderade nog en och två gånger vad jag hade gett mig in på. Minns än i dag hur frusterande det var att svänga av mot Orrviken längs med sjön i stark motvind och knappt ha styrfart.

Taggad till tänderna cyklade jag hem från Järpen till Genvalla helgen efter. En tur på ungefär samma sträcka och hade med mig en gel. Det gick lite fortare den här gången och jag blev så till mig av gelens effekt när benen sprätte som attan efter intag.
Jag klarade min första Vätternrunda och året därefter började distanserna bli allt längre och det hände något med turen runt Brunfloviken i samma veva. Den blev en standardrunda på kvällen.

Jo så var det här med skoskydden. Jag frös inte den gången med tubsockor men fick sen veta att det fanns ändamålsenlig utrustning. Införskaffade ett par varma och fnissade lite framför spegeln när jag provade dem. Som en smurf tänkte jag. Tighsten föressten var och är de bästa jag någonsin haft. Men min kära avkomma har lyckats lägga dem på något bra ställe. Vart vet vi inte riktigt.