Åsarna mtb challenge race report

2,8 mil låter ju som en lätt match när man vanligtvis kör långlopp. Det är inte alltid så. Framförallt när banan är sjukt stökig och bjöd på höjdmeter i stil med Everest. När cyklisten är ur form och tempen ute är långt över 20 grader. Då blir det plötsligt bra mycket jobbigare.

Men vi tar det hela från början. En racereport! Det var inte i går mina vänner, verkligen inte! Hänger ni med? Kort lopp blir visst en lång racereport, NEJ! tänker nån, men en sammanfattning kommer sist som ni vet!

"Korta" lopp är inte det som jag vanligtvis kör. Jag gör bäst i från mig när jag får nöta länge, trodde jag tills jag drämde till med en fin andra plats på Orsabajk´n i midsommras. Jag hade helt plötsligt en växel till och kunde köra som ett skållat troll. Det var då det, innan Ränneslätt. Nu fanns det verkligen ingen overdrive alls.

I vilket fall som helst var det många fjärilar i magen när vi parkerade vid skidstadion i Åsarna i går förmiddag. Jag visste inte vad min kropp skulle kunna prestera och ville gärna ha de där krutbenen som i bland infinner sig. Det kändes ändå rätt bra dagen innan. Vi betalade startavgiften och jag passade på att prata med lite bekanta från förr innan vi lunchade i bakluckan på saaben. När vi satt där kom Malte Jönsson fram och hejjade, en trevlig prick från Sveg som besitter en sjuhelvetes cykelkapacitet rent ut sagt. Han hade halkat in på bloggen och jag blir lika förvånad varje gång att någon läser. Vi pratade en stund innan jag smet upp och tittade på starten av det korta loppet på 19 km. Ett stort startfält, runt 40 glada cyklister varav nästan hälften var damer. Notera killen med barnsits på cykel!


När de dragit i väg värmde vi upp och provade startbacken som går upp mot Åsarna Kyrka. Herrejisses tänkte jag, det här blir nåt att bita i. Andra vändan upp började jag fundera om jag ens skulle ta mig upp. Det var redan riktigt varmt, säkert en bra bit över 20 grader och det är inte optimala förhållanden för mig. Än så länge såg jag inga andra damer och det kändes inte så kul. Men så dök Martina Höök upp, en grym multisporttjej som jag tampades med på Lida förra året och som dängde mig på Billingen trots att hon punkade. Hjälp tänkte jag. Antingen blir jag först eller sist, troligen sist.

Startdags och ingen trängsel i startfållan likt de som är på långloppen, fint att kunna värma upp innan och ändå stå bra till. Innan start såg jag en tjej till. Tre tappra bland taggade herrar. Kändes rätt bra när starten gick, jag var i vanlig ordning bland de första i väg. Det höll 50 meter innan backen kom och jag kände hur benen dog under mig. Puts väck, kikade ned på pulsklockan och kunde konstatera att jag låg några slag från maxpuls. Men det brukar ju ordna upp sig efter tag så jag bet i. Martina gick om mig och jag tog hennes rulle innan en kille från Brunflo gick om. Jag hängde i ända upp till toppen och banan svängde i 90 grader för att sen gå utför. Här gjorde jag dagens första misstag och bromsade in. Tappade några meter på de framför och under utförskörningen allt fler meter. Jag åkte med hjärtat i halsgropen och försökte att parera större stenar och rullgrus. Tänkte att går det så går det. Bromsa inte!

Pulsen fortfarande hög och värmen började redan bli jobbig. Jag var stressad och fick inget flyt när det blev lite stig. Studsade som en liten boll och tyckte att allt gick som i sirap. Hade dock kontakt med Martina och kände hur hornen växte ut. Benen däremot krympte för varje tramptag. Efter ett tag kunde jag gå om killen från Brunflo och fick ett par meter innan jag ställer mig upp och far över styret. Bara så där liksom. Hamnar i blåbärsriset förvånad över vad tusan som hände. Skyndade mig upp och fick glada tillrop av killen bakom.

Fortsatte min skakiga färd framåt och försökte jaga i kapp och ligga på utför. Fick ordning på både mig och tekniken lagom tills stigen delade på sig och jag körde fel. Fick hoppa av och tappade tid. Blå snitslar är inte alltid lätta att se. När det sedan blev asfalt ned mot E45:an låg jag på rejält och missade återigen vart banan gick och hamnade återigen förvåndad ute på stora vägen när jag skulle ha åkt gångväg. Långtradare, buss och bil fick passera innan jag kunde smita över och ta diket tillbaka till banan. Återigen ett par minuter som rann i väg.

Sen kom den värsta backen jag kört på mycket länge. Långa Lugnet och "strupen" i Billingen - släng er i väggen. En lång lång asfalterad väg där det inte gick att köra annat än på lägsta växel, värmen gjorde säkert sitt till. Jag trodde benen skulle sprängas, de där små klena sakerna under mig. Trampade och trampade och tyckte inte jag kom en meter. Började fundera om det här med Bockstensturen verkligen var en bra idé trots allt. Trampade lite till och funderade om det inte gick snabbare att gå. Som tröst såg jag att de framför däribland Martina inte heller hade någon racerfart upp. Efter en liten mental örfil fick jag i en växel till och kunde öka från snigelfart till lite snabbare snigelfart och kom upp på toppen som sen visade sig innehålla en backe till innan första depån. Jihoo ungefär. Slängde lite vatten över hjälmen i depån och fortsatte jakten. Här kom banans finaste parti, den som går efter Karl den 11:es väg. Utför och äntligen fick jag lite flyt i åkningen. Den tog snabbt slut för att bytas mot lite uppför och lite tung skogsbilsväg.

Kilometerna avlöste varandra och jag passade på att prata med killen från Brunflo som jag kände igen så väl. Det slog mig efteråt att vi körde ett klubbpass tillsammans i fjol. I vilket fall som helst började jag segna rejält. Fortfarande puls över 90% av max och långsam återhämtning. Fick inte heller någon fart på benen och tuggade på i alldeles för långsam kadens. Trött och sliten redan innan hälften av loppet. Insåg där att jag nog tappat mer än jag trott efter Ränneslätt.

Så i en uppförsbacke får mitt sällskap lite extra pepp av bekanta efter banan och försvinner som en avlöning. Jag känner mig rejält avhängd och försöker peppa mig att backar är så himla roligt och det är bara att hitta en rytm. Att försöka jaga i kapp Martina kändes nu helt omöjligt.
Efter vad som kändes som evigheter fick jag äntligen svänga av vägen och in i skogen. Det var inte så mycket kvar och började känna målvittring. Jag borrade ned mig och trampade så pass mycket att jag fick ett blått band i ansiktet. Där de spärrat av dundrade jag in. Bra där, ännu mer förlorat tid när jag fick hoppa av och vända på ekipaget.

Vi hade blivit varnade för en blöt utförsåkning och när jag nådde dit tryckte jag på för att låta vattnet i gräset svalka och det fungerade. Vad jag hade glömt var att stigen skulle svänga tvärt i 90 grader och gå uppför lika brant som jag nyss åkt ned. Jag hoppade av och försökte springa upp. Mina ben fattade inget och jag stapplade upp med cuben dragades efter mig. Kände mig oerhört fånig och var glad att jag var helt ensam. Såg killen från Brunflo en bit upp som även han gick och det gav lite extra energi. När han hoppade upp på cykeln för att cykla sista biten upp gjorde jag detsamma och fick fart på benen.

På toppen började banans mest bisarra bit, först liten liten stig som mynnade ut på en grusväg och så in på obanad terräng?! Vart fan är stigen tänkte jag och letade blåa snitslar. Tänkte att jag måste ha hamnat helt fel. Men icke, jag plöjde blåbärsris och lingonris och hade ingen aning om det skulle dyka upp nåt hål. Fulldämpat tänkte jag, här skulle jag haft det. Cuben studsade, jag studsade och försökte orientera mig. Efter ett par hundra meter skrek benen och jag tappade bort snitslarna. Tänkte att jag villat bort mig helt och hållet. Det är inte lätt att hålla rätt kurs när hjärnan både är trött och överkokt. Men så dök det upp, det där lilla blå bandet och efter en stund blev det stig. Tittade på klockan, bara ett par km kvar och grusväg en bit för att bytas mot stor stig. Jag kände mig helt plöstligt jättepigg och hade massor av kraft. Låg på för allt jag var värd. Ge mig ett par mil tänkte jag.

Svängde in på rullskidsbanan i hög hastighet och visste att det inte skulle vara så långt kvar. Lite vemodigt faktiskt. Jag dundrade på och njöt av den roliga åkningen som svängde åt ena hållet och sen andra. La ned cuben i kurvorna och kände suget i magen. Kikade på klockan, strax under 40 km/h och tittade upp och insåg att ett gupp närmade sig. Hinner inte tänka så mycket innan jag befann mig i luften. Höll mig iskall och landade snyggt och mjuk på båda hjulen och skrek av förtjusning. Kul värre!

Sista biten kostade jag på mig en liten spurt bara för att och kunde rulla in som andra dam med några herrar och en dam bakom mig. Jag var nöjd ändå, kunde inte ha gjort så mycket bättre i från mig. Jag har tappat farten helt enkelt. Trött och sliten medan Hasse såg oförskämt pigg ut. Förstår mig inte på karln!

Äntligen fick jag upp på pallen, rent fysiskt allstå! Långa lugnet och Orsa hade ju som bekant ingen prisceremoni. Lika barnsligt glad som alltid studsade jag upp och fick fina blommor.

Prisceremoni två blev utlottningen av priser, generösa sådana, presentkort a´ 2000, 3000 och 5000kr. Hasse knep högvinsten och fick ett tjockt presentkortsblock att nyttja hos sponsorerna av loppet. Inte illa! Han gillar ju outletbutiken på Skicenter så han har det han gör!

Bjuder på gårdagens pulskurva, taggit värre runt och en snittpuls på 90% av max måste väl ses om ett rätt intensivt pass.

Kartan ser ut som sådan, har ni vägarna förbi Åsarna kan ni ju alltid prova den!

Sammanfattning
Loppet som helhet bjöd på massor av höjdmeter och många tekniska partier. Ett långlopp kommer inte närheten av detta bortsett från Billingens trixiga stigar i början. Få partier som gav återhämtning och backarna var branta, både upp och ned. Ett lopp som det är svårt att ta hjälp av varandras rullar. MTB som det ska va enligt min mening.
Tror att en fulldämpad cykel gör sig bäst, jag brukar inte ha så stora bekymmer med min hardtail men i dag var det slitsamt.
Stort engagemang av arrangörerna! Ett stor eloge till er, från fina prisbord till banor som verkligen passade alla. Försäljning efteråt, lätt att hitta till toalett och duschar. Billig startavgift och verkligen en fin bana. Tack och bock!

Förbättring kunde vara lite mer tydlig banmarkering, det var alldeles för lätt att åka fel i bland. Funktionärer i större korsningar och lite fler av de vita pilskyltarna som fanns. Men vi fick information i början om att det kunde vara lite otdyligt och att det var första gången som de gjort ett lopp, då är det helt förståeligt.

Jag kommer att åka igen nästa år! Och hoppas att det dyker upp lite fler damer även i den längre sträckningen och att loppet växer! Det har stor potential!

Min tid i dag blev blygsamma 1.33.14. Inget att hänga i julgranen men som sagt jag är inte i form, inte alls. Jag ser loppet som ett bra träningspass även om jag inte mådde så där hundra efteråt. Heshet och trötthet utöver det vanliga. Hur det blir med bockstensturen återstår att se. Om inte annat ska jag med och hejja!