Medan andra körde Engelbrektsturen eller SM i Alingsås njöt jag av fin fjällcykling runt Storhogna och Vemdalsskalet.
![]()
Det är inte så mycket av långlopp för min del i år. Eller jag har åkt de lopp jag planerat bortsett från att jag inte kom i mål på Mörksuggan. Har lite kvar. Finnmarksturen ska jag anmäla mig till i kväll, tror jag.
Eftersom det mest har strulat och jag känt mig lite ur form har jag tappat lite tävlingsmotivation. Cykling handlar ju inte enbart om att jaga placeringar på en långloppsbana. Jag har inte riktigt disciplinen att jämt köra strukturerat, intervaller, distans etc. Jag tappar lite av glädjen då när fokuset enbart ligger på att försöka vinna. Sen är det kul att köra kräk-intervaller i bland. Inför Fjällturen lyckades jag kicka in gång kroppen rejält med just lite mer intervaller.
Men cykling är så mycket mer för mig. Det handlar om upplevelser och endorfinrus över vackra vyer och starka ben uppför. Om att vara lite spontan, fartlek i skogen, rullarunda med glass. Pratrundor med skönt folk. Välja bort långpasset på racer för ett par timmars stigfinnande, eller välja racern i stället för planerade teknikpasset på mtb.
![]()
Cykling handlar också om skön fikapaus i solen på en bänk, som idag mitt uppe på fjället. Det handlar om att ha roligt och bli trött i benen utan att känna en stor press och ångest som jag dras med så fort det vankas tävling.
Men även om jag har den pressen (som kommer i från mig själv) och ångesten inför är det jätteroligt att tävla, som i går tex. Då var jag för en gång skull inte så nervös.
Det är roligt att åka på lopp och träffa likasinnade cykelmänniskor. Det är jättekul när det går bra. Absolut. Det är en del av cyklingen som har sin tjusning. Ett bra sätt att utmana sig och ha något att träna emot. Jag vill ju se hur bra jag kan bli. Hur mycket jag kan pressa mig själv.
Jag tränar mycket, det blir många timmar i sadeln, på skidor eller i gymmet på vintern. Jag lägger ner mycket tid på att svettas helt enkelt. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt och för att bli lite bättre på det jag gör. Jag jobbar ju också extra med just träning. Det är en stor del av mitt liv. Men jag gör det inte enbart för att tävla.
Nej jag kan faktiskt inte välja bort dagar som i går när jag sprätte runt i ett mindre "bylopp" med ett stort leende på läpparna.
Eller välja bort dagar som i dag. Ett grusvägsrally i Norberg går inte att jämföra med 5,4 mil underbar cykling på nya stigar. Med fikaryggsäck och lite pushbike över myrar. Efter tips av Petter Bromé i går som var en av arrangörerna i går fick vi ren och skär cykekpropaganda idag. Storhogna-vemdalen-Oxsjön-Bräckvallen och hem till Storhogna igen.
![]()
Det var svettigt uppför och benen starka, det gick fort utför och mackan var god.
![]()
Kanske gjorde det mig lite starkare, kanske inte lika effektivt som ett rent intervall eller distanspass. Men jag blev glad och lycklig. Det tror jag är lika viktigt. Och all den träning jag lägger ned gör att jag orkar äventyr som i dag.
![]()
För hur det än är fightas jag inte i elitklass, jag har familj och heltidsjobb och inte alla förutsättningar att träna på bästa sätt. Ekonomin tillåter inte alla lopp jag vill åka. Jag plockar russinen ur kakan och cyklar hemmavid däremellan. Bryter av med lite landsvägslopp för skojs skull. För det kommer ett nytt tävlingsår och kanske vill jag ha lite revansch.
Söndagens filosofiska inlägg var det ja! Frisk luft sätter i gång hjärnan.
(Och ja, det kommer ett grymt turtips snart. Den här rundan var något alldeles extra för njutningscyklister som gillar klättring och tekniskt körning bitvis!)
Det är inte så mycket av långlopp för min del i år. Eller jag har åkt de lopp jag planerat bortsett från att jag inte kom i mål på Mörksuggan. Har lite kvar. Finnmarksturen ska jag anmäla mig till i kväll, tror jag.
Eftersom det mest har strulat och jag känt mig lite ur form har jag tappat lite tävlingsmotivation. Cykling handlar ju inte enbart om att jaga placeringar på en långloppsbana. Jag har inte riktigt disciplinen att jämt köra strukturerat, intervaller, distans etc. Jag tappar lite av glädjen då när fokuset enbart ligger på att försöka vinna. Sen är det kul att köra kräk-intervaller i bland. Inför Fjällturen lyckades jag kicka in gång kroppen rejält med just lite mer intervaller.
Men cykling är så mycket mer för mig. Det handlar om upplevelser och endorfinrus över vackra vyer och starka ben uppför. Om att vara lite spontan, fartlek i skogen, rullarunda med glass. Pratrundor med skönt folk. Välja bort långpasset på racer för ett par timmars stigfinnande, eller välja racern i stället för planerade teknikpasset på mtb.
Cykling handlar också om skön fikapaus i solen på en bänk, som idag mitt uppe på fjället. Det handlar om att ha roligt och bli trött i benen utan att känna en stor press och ångest som jag dras med så fort det vankas tävling.
Men även om jag har den pressen (som kommer i från mig själv) och ångesten inför är det jätteroligt att tävla, som i går tex. Då var jag för en gång skull inte så nervös.
Det är roligt att åka på lopp och träffa likasinnade cykelmänniskor. Det är jättekul när det går bra. Absolut. Det är en del av cyklingen som har sin tjusning. Ett bra sätt att utmana sig och ha något att träna emot. Jag vill ju se hur bra jag kan bli. Hur mycket jag kan pressa mig själv.
Jag tränar mycket, det blir många timmar i sadeln, på skidor eller i gymmet på vintern. Jag lägger ner mycket tid på att svettas helt enkelt. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt och för att bli lite bättre på det jag gör. Jag jobbar ju också extra med just träning. Det är en stor del av mitt liv. Men jag gör det inte enbart för att tävla.
Nej jag kan faktiskt inte välja bort dagar som i går när jag sprätte runt i ett mindre "bylopp" med ett stort leende på läpparna.
Eller välja bort dagar som i dag. Ett grusvägsrally i Norberg går inte att jämföra med 5,4 mil underbar cykling på nya stigar. Med fikaryggsäck och lite pushbike över myrar. Efter tips av Petter Bromé i går som var en av arrangörerna i går fick vi ren och skär cykekpropaganda idag. Storhogna-vemdalen-Oxsjön-Bräckvallen och hem till Storhogna igen.
Det var svettigt uppför och benen starka, det gick fort utför och mackan var god.
Kanske gjorde det mig lite starkare, kanske inte lika effektivt som ett rent intervall eller distanspass. Men jag blev glad och lycklig. Det tror jag är lika viktigt. Och all den träning jag lägger ned gör att jag orkar äventyr som i dag.
För hur det än är fightas jag inte i elitklass, jag har familj och heltidsjobb och inte alla förutsättningar att träna på bästa sätt. Ekonomin tillåter inte alla lopp jag vill åka. Jag plockar russinen ur kakan och cyklar hemmavid däremellan. Bryter av med lite landsvägslopp för skojs skull. För det kommer ett nytt tävlingsår och kanske vill jag ha lite revansch.
Söndagens filosofiska inlägg var det ja! Frisk luft sätter i gång hjärnan.
(Och ja, det kommer ett grymt turtips snart. Den här rundan var något alldeles extra för njutningscyklister som gillar klättring och tekniskt körning bitvis!)