Backe - älskad och hatad

Nu tänker jag vara riktigt nördig och gräva ned mig djupt i en backe. För backe är en naturlig ingrediens i en cyklist liv. Backar är oftast jobbiga och något man helst vill slippa i bland, åtminstone i tanken före såvida man inte är en ren bergsget (vilket jag verkligen inte är). Ändå dras man till de där backarna, cyklar dem gång på gång. Lider, svettas och har smärta långt upp över öronen. Jag säger till mig själv att det går bra att bara ta det lugnt uppför. Ändå kommer de där små backhornen fram och jag pressar mer än jag borde. Tävlar mot mig själv, mot det faktumet att jag inte egentligen borde kunna vara så snabb uppför eftersom jag inte är en bergsget. Lite som storfiskaren blir backen alltid lite värre, lite brantare och lite jobbigare efteråt. I backar blir jag avhängd och hänger av. Glädjen är som störst när jag lyckas med det sistnämnda.
I spinningsalen är det pass med backar som blir populärt. Alla gillar visst backar, inomhus. Jag säger att jag verkligen gillar backar fast jag egentligen mest hatar dem- utomhus. Det är lite konstigt.


Här startar den, min favorit.

Det planar ut lite förädiskt för att sedan branta till. Som med backar på bild är den brantare i verkligheten!

Jag har en favoritbacke alla kategorier. Den ligger inte utomlands eller i skogen. Nej den ligger 15-20 minuters lugn uppvärmning från min port. På Frösön finns Härkebacken, eller Stockevägen 18 climb som den heter på strava. 2 km, snittlutning på 5,9%, 120 (ynka?) höjdmeter. Kanske inte en mosterbacke men den är jobbig så att det räcker och blir över. Det som gör backen så bitterljuvt jobbig är att den är fin. Smärtsamt vacker. Om man orkar lyfta blicken från asfalten det vill säga. Blommor i diket, fjällen, hus, björkar etc. Det händer lite efter vägen som gör att det blir hanterbart. Ingen backe mitt ute ingenstans bland likadana granar eller tallar som knäcker en mentalt redan efter ett par meter.

Jag vet inte om jag älskar Härkebacken eller hatar den. Kanske både och? Den var den första "riktiga" backen som jag kom i kontakt med som cyklistblåbär 2007. Jag hade hört skräckhistorier om den. Det låg en tät dimma av mystik över den där asfaltssträckan på Frösön. En backe som varje cyklist med lite självaktning skulle ha kört. 8 juli 2007 var den första noteringen i träningskalendern och bloggen om backen.

I kväll tog Magnus med mig på rejäl backträning på Frösön. Jag har tagit mig upp för härkebacken och trodde att jag skulle avlida efter halva..."

Sedan spenderade jag många timmar i den där backen under åren. På racern när dottern hade cykelträning ute på F4. Backträning, upp och ned om och om igen.


7 år efter första omnämningen är känslan den samma som då. Jag avlider efter halva. I går gjorde jag det. Härkebacken skulle bli perfekt som 70/20-intervall. Dvs 70 sekunders jobb på absoluta max och 20 sekunders vila däremellan. I går 8 gånger i hettan. Det räckte. Härkebacken är bra på det sättet att det går att hålla en hög kadens under intervallerna. Då håller jag också min puls på den nivå jag vill. Jag avled som sagt någonstans innan sommarhagen. Jag ville kräkas och lägga mig ned och dö på asfalten. Tänker att det skulle vara ett fint ställe att avsluta på. Men jag kom upp. I rekordfart på min mtb med RocketRon-däck. Belöningen var en QOM. Och förhoppningsvis lite träningseffekt.

14 juli 2009 åkte Sverigeeliten där. Kalascup. 12 gånger för herrarna och 6 gånger för damerna. Jag tänkte på det i går och insåg att jag är lite klen eller inte skulle gnälla över att min tur uppför backen var jobbig. Jag gjorde det en gång.

#intervallselfie Eller jag tror jag mår lite illa-selfie

Nu är jag lite nyfiken (om du orkat läsa ändå hit) på om du har någon sådan där backe full av hatkärlek? Berätta!