Redo för 365 km(?)

(Glöm inte att gissa min tid! Jag är nyfiken på vad du tror! Bilar står på spel ;-))

När jag når Emådalen har jag en lång uppförsbacke innan det bär utför till Orsa. Kommer jag hit så kommer jag att nå Rättvik! Bild lånad från postvagnen.

I går vilade jag benen. Likaså så i dag. Efter midnatt rullar jag härifrån min ytterdörr och rullar förhoppningsvis in på Knishgatan i Rättvik på eftermiddagskanten i morgon. Jag har ätit lite mer än vanligt och druckit lite extra. Lagt fram de kläder jag ska ha på mig. Lagt fram den energi som jag ska tugga på och det som Hasse tar med sig i bilen. Ska steka pannkakor som jag tänkte stoppa i cykeljackan. Tvättat cykeln och gått igenom den. Ätit lite till och haft fjärilar i magen. Ungefär som jag brukade göra in för de där vätternrundorna jag har kört. Då hade jag även fjärilar inför att klara en tid.

Det har jag inte nu. Detta handlar om att ta sig från punkt A till punkt B. Det svåra bortsett från att klara av det ensam är att hålla igen i början när benen är pigga. Att klara hålla det snittet som jag tänkt mig. Inte fortare men långsammare om det behövs. Helt annorlunda mot vad jag vanligtvis cyklar.

Hasse sa något bra häromdagen "Det är ditt första steg mot Paris Brest Paris". Alldeles sant. I de sammanhangen och bland Randonné-rävar är min resa i natt en liten tur. Tänker på dem som nu kör Sverigetempot, 210 mil.  Men någonstans ska man ju börja. Jag sätter i gång fyra år i förväg. Träna långsiktigt så att säga.

Det ska bli kallt. Då kommer de fina flossade Rapha-armvärmarna till sin rätt. De vann jag i fjol hos Katja. Rumpkräm blir viktigt. Under  ser ni natten och dagens meny. Jag kompletterar med resorb i flaskan och pannkakor.

Känner jag mig redo? På sätt och vis. Har inte direkt tränat för långa distanser som jag gjorde förut när cykelmålet var rundan runt sjön. Jag har inte heller nött lika mycket landsvägssadel som då. Jag vet att jag med mitt pannben kommer långt och jag oroar mig egentligen inte för backarna i Finnmarken. Inte heller för att få ont. Jag har respekt för sträckan och kan känna en stor oro över trafiken och om jag får motvind och regn. Lite naivt så där för jag vet ju att de där backarna är sega. Backarna börjar förövrigt tidigare och slutar inte heller efter Orsa även om det inte är några rejäla saker.

Sedan har jag andra nojor som egentligen är rätt fåniga. Häromdagen funderade jag på hur fort björnar kan springa. Någon som vet? För björn finns det i trakterna men å andra sidan jagar de väl inte en cyklist. Nej jag vet. Sen började jag oroa mig att det skulle stanna någon galning och ge sig på mig mitt ute i skogen. Jo men det kan väl lika gärna hända efter vägen mot Rödön eller vart än jag cyklar.

Nåväl jag får nog mycket tid att fundera ut björnfrågan under de timmar jag ska sitta i sadeln. Peppa mig gärna med någon tweet eller glada tillrop på Facebook eller i bloggen. Det kan jag behöva!

Jag lär med all säkerhet bjuda på någon instagrambild under färden. Jag finns på @helenaenqvist (både twitter och insta)