Strax över 2 veckor utan svettig träning, utan träningsendorfiner och fysiskt trött kropp. 2 veckor till ska jag låta bli att anstränga mig så värst mycket. På senaste de 12 år som jag regelbundet tränat och rört mig har jag inte vilat så länge. Det är en ovan känsla men jag börjar liksom vänja mig, konstigt nog. Det är fortfarande lite jobbigt när Hasse ger sig ut och kör hårda pass på mtb:n och Cissi planerar intervaller i Minnesgärde. För jag vill ju med! Jag längtar cykel medan Instagarmfeeeden och Facebook översvämmas av träningsbilder.
Men 4 veckor är ju egentligen inte så lång tid i det hela, det är en droppe i havet. Det kunde ha varit värre.
Det har varit en tid till eftertanke på riktigt. Jag har vridit och vänt på saker. När allt kommer omkring är ju inte tävlingar det viktigaste. Inte att jaga placeringar i så hög grad att jag slutar lyssna på kroppens signaler. Jag har tittat tillbaka i min träningsdagsbok på Funbeat och slås över hur många anteckningar det finns i stil med "kände mig inte riktigt hundra i kroppen, seg". Slås över hur många gånger jag kört ett pass utan att vara riktigt kry. Tänkt att det nog inte är någon fara, att det skulle hända något sådant här fanns liksom inte. Det händer väl inte mig eller hur? Så tänker vi nog många gånger när vi bestämmer oss för att genomföra ett pass när kroppen inte är kry.
Jag har lovat mig själv att aldrig mer träna när jag känner mig krasslig, jag kommer inte att hoppa in och ta pass i gymmet för någon annnan om jag inte är hundra i kroppen. Det har jag gjort för många gånger för att vara snäll och för att det är svårt att säga nej. Kommer inte att "bara rulla lite lätt" om jag känner mig sjuk eller nyss varit det. Det räcker med en liten infektion i kroppen och fysisk ansträngning för att drabbas. Och jag lovar, det är inte värt det!
Denna sommar blev inte som jag tänkt mig men jag är samtidigt inte så ledsen över det nu. Om återbesöket på kardilogen visar att jag är frisk kommer jag att göra en efteranmälan till Finnmarksturen och jag kommer att köra Bockstensturen. Jag kommer inte på långa vägar vara så stark som innan och jag kommer inte att ställa mig på startlinjen med tanken att kriga om placeringar. Jag kommer att köra loppen för att det är så roligt och för att det är så fina banor. Kommer att köra för att jag älskar att cykla och njuta av att få vara del av det. .
Jag kommer att bygga upp min form sakta med säkert mot nya mål 2014. För det väntar spännande saker! Jag kommer också att ta cuben till fjällen och njuta av riktigt bra cykling. Kommer att kunna susa runt viken på racern och hojja på Frösön. Kommer att försöka ta tag i styrketräningen igen. Allt det där som träningen handlar om!
Och som sagt, 2014 kommer att bli spännande, jag skissar och funderar och så småningom kommer jag att dela med mig av planerna!
Men 4 veckor är ju egentligen inte så lång tid i det hela, det är en droppe i havet. Det kunde ha varit värre.
Det har varit en tid till eftertanke på riktigt. Jag har vridit och vänt på saker. När allt kommer omkring är ju inte tävlingar det viktigaste. Inte att jaga placeringar i så hög grad att jag slutar lyssna på kroppens signaler. Jag har tittat tillbaka i min träningsdagsbok på Funbeat och slås över hur många anteckningar det finns i stil med "kände mig inte riktigt hundra i kroppen, seg". Slås över hur många gånger jag kört ett pass utan att vara riktigt kry. Tänkt att det nog inte är någon fara, att det skulle hända något sådant här fanns liksom inte. Det händer väl inte mig eller hur? Så tänker vi nog många gånger när vi bestämmer oss för att genomföra ett pass när kroppen inte är kry.
Jag har lovat mig själv att aldrig mer träna när jag känner mig krasslig, jag kommer inte att hoppa in och ta pass i gymmet för någon annnan om jag inte är hundra i kroppen. Det har jag gjort för många gånger för att vara snäll och för att det är svårt att säga nej. Kommer inte att "bara rulla lite lätt" om jag känner mig sjuk eller nyss varit det. Det räcker med en liten infektion i kroppen och fysisk ansträngning för att drabbas. Och jag lovar, det är inte värt det!
Denna sommar blev inte som jag tänkt mig men jag är samtidigt inte så ledsen över det nu. Om återbesöket på kardilogen visar att jag är frisk kommer jag att göra en efteranmälan till Finnmarksturen och jag kommer att köra Bockstensturen. Jag kommer inte på långa vägar vara så stark som innan och jag kommer inte att ställa mig på startlinjen med tanken att kriga om placeringar. Jag kommer att köra loppen för att det är så roligt och för att det är så fina banor. Kommer att köra för att jag älskar att cykla och njuta av att få vara del av det. .
Jag kommer att bygga upp min form sakta med säkert mot nya mål 2014. För det väntar spännande saker! Jag kommer också att ta cuben till fjällen och njuta av riktigt bra cykling. Kommer att kunna susa runt viken på racern och hojja på Frösön. Kommer att försöka ta tag i styrketräningen igen. Allt det där som träningen handlar om!
Och som sagt, 2014 kommer att bli spännande, jag skissar och funderar och så småningom kommer jag att dela med mig av planerna!